Fia-Stina Sandlund är både konstnär, skribent och filmskapare och har studerat på Filmhögskolan i Göteborg och konstfack i Stockholm. Hon har tidigare uppmärksammats för sina politiska performance-kupper och sedan flera år tillbaka har hon gjort en slags konstnärlig analys av Strindbergs Fröken Julie i flera projekt. Manuset till ”She’s wild again tonight” är skrivet av Fia-Stina Sandlund och Josefine Adolfsson och de har själva beskrivit filmen som ”en operation i Fröken Julie”. ”Med feminism och antirasism som vapen granskar Fia-Stina Sandlund de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären” som det står i pressmaterialet.
Synopsis är två unga skådespelare som ska sätta upp ”Fröken Julie” i New York. När regissören inte dyker upp tillbringar de natten tillsammans, och inte minst diskuterar de pjäsen och vad den säger idag. Det blir till en diskussion om könsroller, intersektionalitet och leder till ett rollspel som speglar samtalet. De spelas av multitalangen, inte minst skådespelaren, Shima Niavarani och musikern Gustaf Norén (före detta Mando Diao).
Både Niavarani – som bland annat spelat en hel del på Uppsala Stadsteater – och Norén spelar ett slags roller som sig själva, under eget namn. Det blir alltså en hel del metateater och dito film, och jag tänka mig att en hel del är ren improvisation. Båda skådespelarna är starka personligheter och bara att släppa dem lösa ger säkert många ingångar.
Hela filmen utspelas i en stor vitmålad ateljé och oftast är de medverkande vitklädda. För det mesta är det bara de två, utom vid ett par tillfällen då ateljén exploderar av festande människor i färgglada kläder och strålande ljussättning.
August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” har gjorts i hur många versioner som helst och man ska ha sett någon, gärna flera, för att ha riktig behållning av detta. De båda medverkande, mest Shima, droppar kommentarer om andra uppsättningar lite då och då. Hur mycket ”dissekering” det egentligen blir av det hela kan diskuteras, och en hel del får tas på prettokontot.
Könsrollerna får sin duvning utan vidare, förstärkt av kontrasten mellan Gustafs sävliga dalmål och Shimas ettriga energi. Maktspelet dem emellan får dock sällan någon riktigt utlopp. Det är svårt att idag känna sig provocerad av att en man sätter på sig klänning, särskilt i det här stiliserade sammanhanget. Det är svårt också att frigöra sig ifrån att det här är två artister som spelar sig själva och myten om sig själva. Var antirasismen kommer in vet jag inte riktigt heller.
Det finns en del befriande humor i filmen som får den smala produktionen att leva. Men någon magnet för att locka den svikande publiken på svensk publik är det inte.