Starka färger, leranimationer och ingen dialog. För yngre barn som gillar film utgör "Snipp, Snapp, Snut" en fin stund i biosalongen.
Det är knepigt det här med småbarn som ska introduceras för bioupplevelsen. Filmen får inte vara för lång, inte för invecklad och inte för skrikig. Inte läskig, helst väldigt kul. Och inte ens om alla de kriterierna uppfylls kan man vara säker på att filmen går hem. Barn är ju åtminstone på det sättet som resten av oss _ de gillar olika saker.
Cecilia Actis och Mia Hulterstams "Snipp, Snapp, Snut" är i alla fall en film som gjorts med uppenbar kunskap om de yngsta filmentusiasterna. Likt Jessica Lauréns några år gamla "Vem?"-film, som byggde på Stina Wirséns berättelser och riktade sig till ungefär samma målgrupp, är den uppdelad i korta episoder som binds ihop av form och tema.
De olika berättelserna cirklar kring de tre leranimerade figurerna Snipp, Snapp och Snut. I deras värld växer|kanelbullar på buskar och ballonger på träd. Bullarna är bra för det mesta (de fungerar bland annat som flygbränsle), förutom att de kan ge magknip.
Men det finns bot mot det mesta i de tre vännernas värld. Det största störningsmomentet består i stället av två|ilskna rektangulära figurer med visselpipa och förbudsskyltar. De vill nämligen förbjuda allt _ särskilt kanelbullar, ballonger, plask i vattenpölar och annat skoj. Och film, så pass att de pausar "Snipp, Snapp, Snut" mitt i.
Det hela är finurligt och ganska gulligt, om än inte helt originellt. De små flygande figurer som stundvis griper in mot rektanglarna påminner till exempel väl mycket om Hayao Miyazakis populära barnfilmsfigur Totoro. Episoderna har också en tendens att flyta ihop, då trion inte rör sig nämnvärt utanför sin lilla skogsglänta där solen lyser upp bakgrunden i klargult. Man blir nästan glad när det plötsligt regnar i ett av avsnitten eftersom det innebär ett färgmässigt avbrott från grundformulan.|
De tio episoderna i "Snipp, Snapp, Snut" har, som så ofta med den här typen av barnfilm, redan visats i tv. Men för de små tittare som uppskattar figurerna och vars föräldrar vill introducera dem för bioupplevelsen, utgör filmen en fin möjlighet.