Filmrecension: Dags att överväga det blå pillret?

I en tid då "red pill", det röda pillret, har kidnappats av den misogyna alt right-högern känns det smått surrealistiskt att Mr Andersson, Keanu Reeves ikoniska rollfigur, flera gånger om erbjuds just ett vackert glänsande rött piller i den här "Matrix"-uppföljaren.

Antingen vill skaparen Lana Wachowski (som regisserade originalet tillsammans med sin syster Lili Wachowski) helt enkelt ta tillbaka sitt röda piller från konspirationsteoriextremisterna. Eller så hoppas hon (för mycket) på den här filmens vidareutveckling av det binära valfrihetstemat, som Matrix-myten vilar på.

Men vi kan börja med de goda nyheterna.

Den första timmen av "The Matrix ressurections" är riktigt kul. Det visar sig att Mr Andersson (Keanu Reeves) är en dataspelsutvecklare med psykisk ohälsa. Inte död alltså. Som man hade kunnat tro efter den ursprungliga trilogin.

Även om Andersson har en känsla av att livet snurrar som i en loop, träna-jobba-dricka kaffe, så går det i alla fall bra på jobbet. Spelet som gjort honom och hans chef förmögna, "The Matrix", ska få en uppföljare.

För "det vill ägarbolaget Warner bros" (som ju händelsevis finns på riktigt och står bakom "Matrix"-filmerna, inklusive den här uppföljaren). Blink, blink. BLINK.

Jo, det är förstås helt skamlöst att driva med sin egen uppföljar-fantasilöshet på det här sättet men det går inte att värja sig, det är roligt gjort.

Det är också överraskande mysigt att återigen få möta Neo och Trinity (Carrie-Ann Moss). Nu med lite rynkor och gråa hårstrån. Till skillnad från i "Sex and the city"-uppföljaren "And just like that" känns återbesöket respektfullt och fint gjort med medelålderns melankoli fint invävd i handlingen.

Sedan ballar det ur och som vanligt får man sitta och klia sig i hjärnan för att fatta alla metafysiska svängar.

Någon riktigt spännande åh fan-twist kommer dock aldrig, även om det går att misstänka att Lana Wachowski är ute efter att utmana just det binära begreppet, vi/dom, fritt val/ödet, röda pillret/blåa pillret.

Till slut fastnar filmen i loopen: mindfuck-nostalgimys-skjutfest. Efter två timmar börjar man skruva på sig.

Framför allt är det deppigt att konstatera att den där "verkligheten" som de frigjorda människorna bor i fortfarande skildras som så fruktansvärt deppig att det är genuint förvånande att det inte säljs blå piller i storpack där.