Nyligen fick en brittisk familj löpa gatlopp i tabloidpressen, sedan de startat en nätbaserad insamlingskampanj med målet att köpa en bit land i Costa Rica och förverkliga sina drömmar om totalt självförsörjande. Låt vara att den önskade summan på nära tolv miljoner kronor var löjligt hög, men det som upprörde medierna mest verkar ha varit att någon över huvud taget vågade ifrågasätta vårt moderna samhälles normer och levnadssätt.
I filmen ”Captain fantastic” behöver familjefadern Ben (Viggo Mortensen) inga insamlade pengar för att leva ”off-grid”, som det så fint heter när man lever utanför det befintliga samhällssystemet. Han har redan skapat sitt lilla paradis uppe i nordvästra USA:s vidsträckta skogslandskap, där Ben och hans sex barn lever ett minst sagt vänsterinfluerat Robinson Crusoe-liv inramat av sceniska ”Sound of music”-vyer. Fritid och lek är för veklingar, tycks Ben resonera där han driver dagliga bootcamp-träningar på bergssluttningarna, och på kvällarna läser barnen ”Bröderna Karamazov” och spontanmusicerar kring lägerelden. Syskonskaran gestaltas här lysande av respektive medverkande, inte minst vad gäller ”American horror story”-kändisen Shree Crooks i rollen som minstingen Zaja. Men när deras moder, som vårdats hemifrån en tid för psykiska problem, plötsligt går bort tvingas den oamerikanska familjen ta sig in mot en för dem okänd civilisation.
Det är inte svårt att dra paralleller till förra årets dokumentärsuccé ”The wolfpack”, där en grupp New York-syskon utforskar samhället efter att ha levt i stort sett isolerade hela sitt liv, inte heller till ”Moskitkusten”, baserad på Paul Theroux bok med samma namn, där en despotisk familjefader flyr civilisationen med sin familj med katastrof som följd. Men i ”Captain fantastic” är det en betydligt ljusare och inte så lite feel good-orienterad ton som dominerar, där den sentimentala musikslingan bitvis kan bli lite väl mycket. Samtidigt kan man inte annat än älska en familj som firar Noam Chomsky-dagen istället för julafton: ”Vill du hellre fira en påhittad hustomte än en verklig och fantastisk person?” som Ben uttrycker det när ett av barnen försöker revoltera mot traditionen.
Här finns många tankeväckare att ta vidare, inte minst vad gäller de naturskolade barnens öppenhet gentemot omvärlden. Samtidigt saknas den helhet som hade kunnat göra ”Captain fantastic” till något mer än bara en naturromantiserade må bra-film, och därmed ett modigare ifrågasättande av dagens teknikbaserade nio till fem-samhälle.