"The Blair witch project" vände upp och ned på skräckfilmsgenren när den kom. Men uppföljaren "Blair witch" ekar mest tomt av den första filmen.
"The Blair witch project" var en framgång redan innan den fick biopremiär 1999. Den var inte den första filmen som använde sig av så kallat "found footage", alltså "upphittat" film- eller bildmaterial som sägs visa verkliga händelser. Men den var den första film vars kommersiella framgång byggde på en veritabel viral succé.
När "The Blair witch project" väl kom ut delade den publiken i för- och motläger. Att filmskaparna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez ändrade spelreglerna för hur en film kan marknadsföras lär de flesta däremot vara eniga om.
Adam Wingard, som tidigare visat att han behärskar skräckgenren med "You're next", knyter ihop "Blair witch" med den första filmen, och låtsas som att uppföljaren "Book of shadows: Blair Witch 2" inte existerar (och det gör han rätt i).
I "The Blair witch project" försvann, som de flesta vet, Heather Donahue när hon och två vänner spelade in en dokumentär som undersökte legenden om Blair-häxan i skogarna kring staden Burkittsville, Maryland. Nu har James (James Allen McCune), Heathers yngre bror, kontaktats på nätet av en person med användarnamnet darknet666. Han säger sig ha hittat rester av ett hittills okänt digitalvideo-band, som han påstår är Heathers, i skogen utanför staden.
Självklart vill James veta vad som hänt hans syster. Han tar med sig tre vänner varav en filmar det hela som ett dokumentärprojekt (surprise!). Vad som sedan händer är ungefär "The Blair witch project", en gång till. Plus lite fler effekter och tekniska prylar. Gissa hur mycket de senare har att sätta Blair-häxans konster?
"Blair witch" innehåller massor av plötsliga skrämselmoment och Wingard lyckas rätt väl med att återskapa den första filmens ångestladdade stämning.
Problemet är bara att vi sett allt förr. Och "Blair witch" anno 2016 har ingen smart internethajp att rida på.