Den stressade vuxenvärlden får sig en uppsträckning i den gulliga och excentriska "Upp i det blå". En kvalitetsbarnfilm med en stor portion vuxenhumor.
Åttaåriga Pottan ska på ridläger, men dumpas av misstag av sina stressade föräldrar utanför en soptipp. "Mejla om du vill" slänger mamman ur sig innan pappan stampar gasen i botten, försenad till ett flyg. När mörkret faller sitter Pottan övergiven i ösregnet och försöker förgäves nå föräldrarna via mobilen. Det hinner nästan bli lite otäckt innan hon upptäcks av skrothandlaren Ture och den av polisen efterlyste brottslingen Dennis.
Efter att ha förhörts av Rydberg, återvinningscentralens chef, en självgod figur som lider av mild paranoia och slänger sig med amerikanska uttryck på bred skånska, anställs Pottan utan vare sig lön eller kollektivavtal i ryggen. Snart får hon reda på gängets planer: att ge sig ut i rymden och samla rymdskrot med hopp om att göra sig en rejäl hacka.
Pottan finner sig tillrätta i den brokiga skaran och hittar framför allt en like i den silvertandade Dennis, som liksom Pottan har haft en otrygg barndom. Hennes närvaro rubbar hans tvära humör och syn på sig själv, kanske duger han till mer än att begå brott? Adam Lundgren är övertygande som bufflig småtjuv och har dessutom oväntat bra komisk tajming. Kanske hade filmen mått bra av att låta Pottan vara mer än en passiv betraktare, men hon är trots allt ett barn. Att slippa duktighetskrav är ett viktigare budskap i dag än någonsin.
"Upp i det blå" är en mysig kompott av familjekomedi, hemmasnickrad science fiction och en släng av kuppfilm, skildrad i en barnförbjuden miljö dit ordningsmakten (föräldrarna/polisen) inte når. Vuxna biobesökare kommer att fnissa åt manusets ofta träffande repliker och ungarna skratta högt åt de skruvade rollfigurerna där dockskådespelarna inte sällan överglänser sina levande motparter.
Berättelsen filtreras genom en retrovurmande, röd-gul produktionsdesign som för tankarna till Wes Andersons verk och tidig science fiction, här i en svensk "Mupparna"-variant. Sevärd nästan bara för den härliga estetiken.