En italiensk härdsmälta

Björn G Stenberg ser en vacker och brutal film om människans girighet.

Sebastiano (Elio Germano) dras in i den hänsynslöse uppstickarbossen Manfredo Anacletis (Adamo Gionisi) nätverk i "Suburra".

Sebastiano (Elio Germano) dras in i den hänsynslöse uppstickarbossen Manfredo Anacletis (Adamo Gionisi) nätverk i "Suburra".

Foto: Emanuela Scarpa

Filmrecension2016-09-09 06:00

En ohelig allians bestående av korrupta politiker, den katolska kyrkan och lokala gangsters vill förvandla Roms hamnkvarter Ostia till ett italienskt Las Vegas. Man räknar med att det ska ge stora pengar och då är enskilda människoliv inget värda. Till en början gör tanken på inkomsterna att många olika annars dödligt osams skurkar samarbetar. Men varefter tar girigheten över och det blir alla mot alla. I centrum finns en gangsterledare med täcknamnet ”Samurai”. ..

Likt en parafras på Skapelseberättelsen i Bibeln låter regissören Stefano Sollima det hela utspelas på sju dagar. På den sista dagen faller regeringen. (Hur mycket av det här som har en verklighetsbakgrund mot Berlusconis regering är jag inte tillräckligt insatt för att veta, och det spelar inte så stor roll. Skeendet går säkert igen världen över. Det hela sägs i alla fall starta i november 2011 och Berlusconi avgick samma år och månad.) ”Suburra” lär för resten betyda slum.

In i det flodvågsliknande händelseförloppet dras stora som små in. Från den minderåriga prostituerade som avlider av en överdos till den minister som hyrt henne. Däremellan ett otal små- och storgangsters som ser chansen till att hämnas gamla oförrätter. Ett klassiskt upplägg alltså. Man känner igen mycket av upplägget och mentaliteten från otaliga kriminalserier och inte minst filmer som ”Gudfadern”.

En del skulle förmodligen kännas lite skåpmat om inte Stefano Sollima vore så skicklig med bildberättandet. Han satsar genomgående på ett estetiskt fullgånget foto där han också vågar vila i bilden, minutiöst vald musik och sparsam men effektiv dialog. Kasten är tvära och våldsamma emellanåt, från en nära nog explicit sexscen till en lika tydlig tortyrscen. Det är en grym film där djungelns lag råder, äta eller ätas.

Bristen i filmen är möjligen att de många olika personerna gör att man inte riktigt bryr sig i någon av dem. Det tar också ett tag innan man ser mönstren från de enskilda episoderna. Det är många olika spår men Sollima väver skickligt ihop historien. Det blir en slags kollektiv film noir där alla sviker alla. Det måste också ha väckt uppmärksamhet i hemlandet att han så tydligt låter kyrkan vara en del av det korrupta skeendet. Filmen inleds med ett samtal mellan påven och en ung präst där det hela slås fast direkt.

Stefano Sollima gjorde tv-serien på ”Gomorrah” och även ”Suburra” är påbörjad som tv-serie för Netflix nästa år. Det är bara att se fram emot. Jag kan tänka mig att historien gör sig ännu bättre i längre format.

Film

Suburra

Regi: Stefano Sollima

Filmstaden

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!