Kung Fu Panda, eller Po, som han egentligen heter, är en av de där animerade hjältarna som har en given plats i ens hjärta. Redan 2008 kom första filmen om denna obotligt optimistiska och charmiga livsnjutare, som då gick i lära för att bli en fullfjädrad Drakkrigare. Tre år senare kom uppföljaren och nu är det alltså dags för en tredje film från Dreamworks.
Den här gången bekämpar Po och “de fruktade fem” den onde andekrigaren Kai, i en skrämmande “koversion” av Jack Sparrow, som nu återvänt till de dödligas värld för att ta makten över allt levande, inklusive själarna från alla kung fu-mästare som han besegrar.
Po, som i förra filmen fick veta att han var adopterad av sin gåspappa, får nu äntligen träffa sin biologiska far och hela sin by av försvunna pandor. De blir också de som slutligen hjälper honom att besegra Kai. För som alla vet – tillsammans är vi starka. Som i alla Kung Fu Panda-filmer så blir det inte bara nävarnas utan också själarnas kamp. Sitt bästa jag vinner, för att uttrycka sig kort. För Pos del innebär det långa sovmorgnar och så mycket mat som möjligt.
Det här med uppföljare brukar vara “risky buisness”, nästan aldrig är de lika bra som originalet, men sanning att säga så är jag lika bortblåst även denna gång. Och då talar jag inte bara om det fartfyllda tempot, utan snarare om all den värme och humor som genomsyrar filmen. För att inte tala om de vackra animationerna.
De föregående filmerna har båda blivit Oscarsnominerade och vunnit flera Annie Awards och även om denna troligen inte möter samma prisregn så är den i stort sett i klass med de tidigare.