Unga amerikanskan Greta (Lauren Cohan) vill komma bort från sin våldsamme expojkvän (Ben Robson), och vad låter väl mer rofyllt än att ta hand om ett gammalt pars unge son i ett slott på den brittiska landsbygden. Det visar sig dock finnas en hake: Brahms, som deras lilla älskling heter, är en porslinsdocka.
Greta får senare höra att han är ett substitut för deras verklige son som dog för 20 år sedan. Hon spelar med och utför parets komplicerade rutiner som involverar allt från musikpreferenser till klädval, tills paret åker på semester varpå hon börjar leva rövare på slottet. Vilket Brahms inte alls uppskattar och vaknar till liv.
William Brent Bell, som tidigare gjort lika lite minnesvärda ”The Devil Inside” (2012), lyckas åstadkomma ett par kusliga scener innan Greta förstår vad som försiggår, men förlitar sig mest på skrämseleffekter som är lika slitna som slottet filmen utspelar sig i: plötsliga ljud, dörrar som öppnar och stänger sig själva, och plötsliga tittut i speglar.
Jag väntar länge på att filmen medvetet ska spåra ur, men den tar envist sin larviga premiss på allvar. Så det blir varken komiskt nog att bli skräcksatir, eller skrämmande nog att bli en effektiv rysare. Mycket tid ägnas åt tillbakablickar på Gretas dåliga förhållande, och åt en begynnande kärleksaffär med en charmig britt (Rupert Evans). Filmen vill vara mer än en dockskräckis, och kanske säga något djupare om våld i förhållanden, men precis som parets lilla docka lurar ”The Boy” ingen.