Filmaren, journalisten och författaren Kristian Petri har samlat stoff till denna dokumentär under tio år. Hans yrken har inneburit resor över större delar av världen och därmed också vistelser på flera hotell. Med avstamp i sin pappas bortgång väver Petri en drömsk essäfilm med flyktiga minnen, berättelser och uppbrott som varp.
Han besöker till exempel Hoshi Ryokan i Japan, världens äldsta hotell som fortfarande används. Det byggdes år 717 och Petri får en pratstund med ägaren, vars familj ägt hotellet sedan 1300-talet och dämed driver Japans äldsta familjeföretag. Själva byggnaden är sliten och anonym. Det enda speciella är den varma källan utanför som varit hotellets dragplåster i alla tider.
Några av hotellen i Venedig, speglas genom det vemodiga minnets författare Marcel Proust. Men också via Luchino Viscontis film, ”Döden i Venedig”. Skådespelaren Björn Andrésen, då utnämnd till världens vackraste pojke, numera en äldre man med långt hippiehår, får göra ett återbesök till det forna badhotellet, platsen för inspelningen på ön Lido utanför Venedig.
Stellan Skarsgård berättar om varför han alltid bor på det mer ökända Hotel Marmont i Los Angeles när han filmar där. ” På sjuttiotalet kunde man visst beställa folie av roomservice” säger han och skrattar åt hotellets kändistäta och drogromantiska förflutna.
Mera undflyende är intervjun med dramatikern Lars Norén, som berättar om sin uppväxt på ett hotell i Skåne. Som vuxen använde han miljön som stoff i sitt författarskap.
Journalisten Åsne Seierstads hotellminnen från Bagdad är av en helt annan kaliber. En ytterligare dimension av hotell som en sorts transferstation ges vid italienska Villa Vergiliana. Änniu ett anrikt hotell och med själva ingången till Hades, dödsriket enligt antik mytologi, strax intill.
Hotell är en synnerligen användbar metafor som går att ladda på många sätt. Vem minns inte hotellkorridoren i Kubricks ”The shining”? Och de som checkade in i Lisa Langseths filmdrama ”Hotell” var en hop människor som försökte fly från olika livstrauman tillsammans.
Associationsspåren är vindlande i Petris film, inte alltid intressanta, men tillräckligt ofta fascinerande. Filmarens egen, lite torrt sakliga berättarröst guidar oss bland tilfälliga övernattningar världen över. Han övertygar ändå mig om att det finns inget bättre sätt att resa än i biofåtöljen.