”Hur många vattendroppar går det att droppa i ett glas som är tomt?”
Det är Thierrys funktionshindrade son som ställer frågan när familjen sitter vid matbordet. Det är en tankenöt, men även en retorisk fråga. Thierrys glas är inte tomt. Tillsammans med sin fru har de skapat sig ett hem de äger, de har en son de älskar, och de har till och med en liten campingstuga. När de får tid över försöker de att lära sig att bugga.
Thierry är ingen person som har några särskilt märkvärdiga krav på livet. Ändå droppar vattnet sakta men säkert ur hans glas när han förlorar sitt jobb, och tvingas uppleva den ena förnedrande anställningsintervjun efter den andra. Däremellan skrivs han in på diverse poänglösa kurser via arbetsförmedlingen.
Vincent Lindon (som prisades som bästa manliga skådespelare i Cannes) har en enorm närvaro som Thierry. Kameran följer honom tätt inpå, ofta i närbilder där vi får följa hans reaktioner på händelserna runt omkring honom snarare än händelserna själva. Ansiktet är stramt, rörelserna små. Mustaschen är omsorgsfullt ansad. Thierry kämpar för att hålla fasaden uppe medan han försöker få ett nytt jobb.
Regissören Stéphane Brizé har gjort en lågmäld och varm film, som även kan fungera som ett stridsrop. ”Marknadens lag” kan ses som en kusin till bröderna Dardennes ”Två dagar, en natt”. Det är filmer som går i neorealisternas fotspår och som vi säkert kommer att få se fler av: Skildringar av arbetsklassens Europa efter finanskrisen. Hur allt och alla underställs marknaden, och hur arbetsgivarna slår in kilar för att försvaga facken.
Thierry får till slut ett jobb som vakt på en större mataffär. Här ska han dock inte bara övervaka kunderna så att ingen stjäl, han ska även hålla ett noggrant öga på affärens egna anställda. Han ska kolla att ingen kassörska drar sitt eget kundkort för att få extra rabattpoäng, eller smyger ner inlämnade rabattkuponger i jackan i stället för att lösa in dem. Arbetsgivaren vill ha total kontroll över de anställda – i krisens Europa får ingenting hota lönsamheten. Och genom att de anställda måste speja på varandra skapas splittring i kollektivet och ordning i de hierarkiska leden.
Till slut blir det uppenbart att det Thierry främst behöver är att få tillbaka sin heder. Det hänger visserligen samman med möjligheten att försörja familjen, men det går inte att göra det till vilket pris som helst. Det är inte alla vattendroppar som kan fylla glaset.