Tom Cruise ser ovanligt trött ut i "Jack Reacher: Never go back". Kanske är det för att den andra filmen om den före detta militärpolisen aldrig tar fart, trots biljakter, övervåld och långa språngmarscher.
Tom Cruise framstår allt mer som en människa som vägrar att åldras. Han fortsätter att göra sina stunttrick, han klär och för sig som en 35-åring i varenda film och hans to do-lista, så långt den sträcker sig på filmsajten Imdb, består enbart av actiondrivna filmer. Cruises energi är så beryktad att man studsar till direkt när den saknas.
Vilket för oss till "Jack Reacher: Never go back". Det här är nämligen första gången Tom Cruise verkligen utstrålar trötthet på vita duken, och det har knappast med rollfigurens personlighet att göra.
Faktum är att den nya filmen känns nästan väsenskild från 2012 års föregångare "Jack Reacher". Borta är Reachers hetlevrade one-liners, hans fäbless för snygga bilar _ filmens alla svarta Sedan-bilar provocerar efter den röd-svarta 1970 Chevrolet Chevellen från "Jack Reacher" _ och glimten i Cruises ögon.
Reacher 2016 framstår helt enkelt som en sliten, sur man. Inte blir det bättre när hans förhoppning om en livedejt med telefonflörten, major Susan Turner (Cobie Smulders), går om intet då hon häktas, misstänkt för spioneri. När Reacher ska reda ut vad som hänt konfronteras han dessutom med uppgiften om att han kan ha en 15-årig dotter (Danika Yarosh).
Regissören Edward Zwick gör det alldeles för komplicerat för sig när han ska förklara för publiken varför Reacher, Turner och den förmodade dottern plötsligt får allehanda skummisar i hälarna. Vem bryr sig om detaljerna, egentligen?
I "Jack Reacher" räckte det med Reachers energi och övertygelse och en oväntad skurk (i filmskaparen Werner Herzog) för att vi skulle heja på huvudpersonen. Här hjälper det inte hur många språngmarscher, våldsamma slagsmål och biljakter som härjar på bioduken. Något engagemang känner man tyvärr inte.