"Annabelle 2: Creation" är en prequel till "Annabelle" (2014) som i sin tur var en prequel till "The conjuring" (2013). Filmer du förmodligen inte minns, men det gör inte särskilt mycket.
"Creation" utspelas i mitten av 50-talet, tolv år efter att dockmakaren Mr Mullins förlorat sin dotter Annabelle i en bilolycka. Hans fru är permanent sängliggande och av lite oklar anledning bjuder de sörjande föräldrarna hem ett gäng föräldralösa tjejer från ett kloster för att bo i deras stora hus.
Mr Mullins har på ett smidigt sätt lyckats bevara dottern genom en överenskommelse med Djävulen, där en av hans läskigaste dockor agerar värddjur för dotterns ande. De föräldralösas närvaro triggar helvetets mörkaste krafter, och snart har huset förvandlats till "Excorcisten" möter "Den onda dockan".
"Annabelle 2" är en medioker film, men räddas från bottenbetyg tack vare många fina skådespelarprestationer. Särskilt Talitha Bateman utmärker sig som den poliosjuka flickan Janice som i rullstol måste slåss mot demoner.
Det största problemet är att inga av de många chockeffekterna lämnar några bestående trauman.
Konnässörer inom skräckfilm dissar ofta den simpla och överanvända "hoppa-till-effekten", och i "Annabelle 2: Creation" utgör den skräckens ryggrad. En genuint skrämmande stämning genom mänskligt drama är svårare för en regissör än att låta sitt offer titta sig hjälplöst omkring medan publiken väntar på ett oundvikligt "BU!".
Greppet påminner om det lika hatade konceptet "droppen" inom dansmusikgenren EDM, där en låt stannar upp i några korta ögonblick innan den byter rytm eller "droppar" beatet. Under en låt på tre_fyra minuter kan det vara uppslukande, men i en skräckfilm på nästan två timmar känns det ofta som att sitta fastbunden på en Skrillexkonsert med Halloween-tema.