Många biografiska filmer avslutas när huvudpersonen har överkommit stora hinder och applåderas i ett stort rum - äntligen erkänd efter tusen misslyckanden och hårt slit. Österrikes Oscarsbidrag "Farväl Europa" inverterar denna klyscha och börjar istället med hur den världskände författaren Stefan Zweig motvilligt applåderas av den internationella Pen-klubben, en sympatihyllning för att uppmärksamma judiske Zweigs exil från Nazityskland.
Zweig tar emot applåderna med blandade känslor, precis efter att han gett intervjuer till en internationell presskår som försökt få honom att fördöma Hitler. Författaren svarar att det vore ett slag i luften att göra det på säkert avstånd i ett rum fullt av likasinnade. "En motståndshandling utan kraft är bara ett rop på uppmärksamhet", säger han.
"Farväl Europa" följer Zweigs sista år i livet. En rotlös tillvaro, där han ständigt konfronterades med privilegiet att inte befinna sig i krigets helvete, som ledde fram till 1942 då han tog livet av sig. Han ansåg att de intellektuellas främsta uppgift var att försöka förstå sina ideologiska motståndare, inte att gå i polemik. Zweig hade förmodligen inte pallat att hänga på Twitter.
I samma tradition som den briljanta treaktaren "Steve Jobs" (2015) gör Maria Schrader korta, men kärnfulla nedslag under Zweigs sista år i livet. Lejonparten av filmen utspelas Brasilien och New York kring 1941.
Schrader har större sympati för sitt subjekt är Aaron Sorkin och Danny Boyle hade, och "Farväl Europa" har en annan ton, men Schrader är också mer intresserad av Zweig själv än av hans verk och hur han knattrade ner dem. Det är en uppsättning relativt avslappnade scener som limmas ihop löst av världens yttre kaos. Vagheten är filmens stora förtjänst men gör också ibland att berättelsen framstår som lite riktningslös. (TT)