Öppningsscenen till denna nya filmatisering av William Shakespeares bloddrypande drama är en barnbegravning på ett blåsigt fält. Paret Macbeth är vita i ansiktet av stelnad sorg, det lilla barnliket får stenar på ögonlocken. Vinden blåser i det vidsträckta landskapet med mjukt rundade kullar och drar nästan genom bioduken. Kylan och leran når utanför bilden med sin karga hopplöshet och ödsliga skönhet.
I nästa scen går två härar med fotsoldater mot varandra. De flesta har rädda ögon men vrålar morskt. Efter en förgörande batalj i dimma och smuts återstår mängder med lik att ta hand om för de överlevande. Scenens intensitet understryks av att mycket är filmat i slow motion. Inte konstigt att krigaren Macbeth får sår i själen. Det späds på av häxorna – här gestaltade som kvinnor i olika skeenden av livet –som spår honom att han ska bli kung och hans vän Banquo att hans barn ska bli kungar av Skottland.
Sedan går det bara utför, eller snarare rakt in i det själsliga mörkret. Macbeths väg till tronen är blodig och kantad med övernaturliga syner. För dramat utspelas inte bara i skotsk medeltidmiljö utan också i två människors inre, paret Macbeths, där deras existentiella tillkortakommanden förvrids till maktgalenskap.
Michael Fassbender gör sin uppåtsträvande Macbeth till en posttraumatiskt skadad människa, en som får allt tätare mellan sina psykotiska drömsyner. Marion Cotilllard gestaltar hans hustru, frustrerad och halvgalen av sorg över parets barnlöshet snarare än makthunger. Märkligt nog får de till en skaplig erotisk spänning mellan sig.
Blankversen som de säger sina repliker på med diverse dialekter och brytningar serveras i bekvämt avskalad översättning på textremsorna. Den gör faktiskt det gamla versmåttet mer tydligt och njutbart än vanligt.
Å andra sidan kan några av filmens scener upplevas pretentiösa, som episk filmkonst skapad för sin egen estetiska skull.
Stora regissörer i filmhistorien som Orson Welles (1948), Akira Kurosawa (”Blodets tron” 1957) och Roman Polanski (1971) har gjort sina versioner av stoffet. Verdi har skrivit en opera utifrån det och här i Uppsala gavs pjäsen senast på Stadsteatern 1984 och i bearbetad form på Reginateatern 2014.
Det är en av Shakespeares kortaste och grymmaste pjäser. Men ständigt verkar den aktuell, åtminstone på ett symboliskt plan. I den här filmen blir maktspiralen rent av poetiskt skön och grymheterna blir paradoxalt vackra. Men konstigt nog berör inte filmen riktigt på djupet.