”Café Society” är den 46:e långfilmen som den nu över 80-åriga Woody Allen har sjösatt. Det är märkligt hur han kan fortsätta att vara så produktiv som han är. Och detta med en lägstanivå som är långt över många andra filmares. Den här filmen är ett gediget hantverk och dess mesta behållning är stämningsskapandet, inte minst från Hollywoods guldålder på 1930-talet. Men också från samma tidsperiods New York - även om filmens flesta bilder i den delen av handlingen är tagna inomhus.
Regissören är själv berättarröst i filmen. Den handlar om unge Bobby, spelad av en nervigt pratande Jesse Eisenberg, som skickas av sina föräldrar från New York till Los Angeles när pappans guldsmedsrörelse börjar gå sämre. I den stora drömfabriken i Hollywood jobbar nämligen en farbror, spelad av Steve Carell, och hos honom hoppas Bobby att få jobb som vad som helst.
Det dröjer, han får tillfälliga uppgifter och i väntan på att ett mer ordentligt påhugg får han stan förevisad av farbroderns sekreterare, som görs av Kristen Stewart. De två finner varandra och pratar en del, som unga par brukar göra i Woody Allens filmer. Bobby blir kär, men föremålet för hans ömma låga har redan en käresta, en äldre man som är gift. Just det upplägget är väldigt välbekant när det gäller Allens senare filmproduktion, men denna gång verkar det inte så långsökt.
Det är bäddat för triangeldrama och ett bitterljuvt sådant utmålas. Hjärtan krossas och känslorna dör aldrig, trots att åren går. Bobby tar över ett lokus i New York så småningom och det blir under hans ledning ett inneställe, Café Society, dit kändisar går för att synas. Från flotta filmbranschfester flyttas fokus till flott uteställe . Filmens kostymbudget verkar ha spenderats mest på eleganta smokingar och slinkiga aftonklänningar och av 30-talets ekonomiska kris märks inte mycket.
Vid sidan av dessa relations- och karriärskildringar pågår också ett kriminaldrama. Bobbys bror är nämligen en sorts gangsterledare och löser problem med att gjuta cementfrack åt sina belackare. Vilket sker i parti och minut. Även detta är en filmschablon från tiden som omhuldas ömt och humoristiskt av Allen.
Det går både att känna igen sig i det typiska ”Allenska” persongalleriet och att fascineras av berättelsen, samt förnöjas av de kvicka enradiga repliker som Bobby levererar likt ett alter ego till Allen själv. Men filmen har också den där lättflyktiga karaktären som gör att den är nästan glömd i samma ögonblick lamporna i biosalongen tänds. Nej, det är inte en av Allens bästa filmer. Men ändå tillräckligt bra för att underhålla en regnig höstkväll.