Det krävs en skicklig filmskapare för att fånga intimiteten i en tonårsvänskap och samtidigt måla en bild av hur vuxenvärlden dikterar villkoren för barns verklighet - och, på samma gång, visa hur samhällsbyggets komplexitet påverkar oss på individnivå.
Okej, det låter inte sexigt. Men Ira Sachs "Little men" är verkligen en bedårande liten film om två pojkar vars oväntade vänskap stärker dem som individer på ett sätt som vuxenvärlden aldrig klarar.
Den tystlåtne Jake Jardine (Theo Taplitz) och den gatusmarte Tony Calvelli (Michael Barbieri) träffas som kids gör mest, av en slump. Här råkar det vara Jakes farfar Max bortgång som blir avstampen för det som växer till en udda vänskap, kanske mer. På ytan har de två inte mer gemensamt än ålder, men någonting mellan dem klickar.
Men när Jakes föräldrar (spelade av Greg Kinnear och Jennifer Ehle) tar över Max lägenhet i Brooklyn får de ett dilemma på halsen. Under många år har Max till underpris hyrt ut en lokal i byggnaden till Tonys mamma, butiksinnehavaren Leonor (Paulina García). Men Brooklyns sociala status har skjutit i höjden och Jakes föräldrar är i behov av den extra inkomst som lokalen kan inbringa.
"Little men" andas humanism i varenda bildruta. Inte ens i deras sämsta stunder tror vi att Jakes och Tonys föräldrar önskar annat än att lösa den ohållbara situationen, men när allt dras till sin spets blir det pojkarnas vänskap, och framför allt den introverte Jake, som betalar priset.
För åskådaren kommer insikten om vad som är på väg att ske tidigt i filmen. Det skapar en bitterljuv melankoli i scenerna där Tony på sin kickbike och Jake på sina rollerblades glider omkring på New Yorks gator tillsammans, ackompanjerade av Dickon Hinchliffes längtansfulla indieplink. Något mer hjärtekrossande är svårt att hitta på bio just nu.