När filmen börjar åker en ung man på begravning någonstans i norr tillsammans med sin åldrade mor. Efterhand förstår man att modern har ett sårigt förflutet. Hon vill inte ha någon kontakt med släkten däruppe i norr. Men den samiska kvinna som begravs är hennes, Elle Marjas, syster.
Så tar oss kameran bakåt, när Elle Marja växer upp under 1930-talet i en samisk familj. Hon deltar i renmärkningen och har ett nära förhållande till sin syster. Samebarnen får gå på skolinternat. De är mobbade av de andra barnen och Elle Marja har svårt att stå ut med det, hon hamnar ofta i trubbel.
Vi ett tillfälle kommer en Uppsalaprofessor och mäter samebarnens skallar och tar bilder av dem. Scenerna om detta skildras som ett förödmjukande övergrepp.
Det är allt annat än smickrande för Uppsalas 1900-talshistoria. Det har funnits mörkerkrafter här i staden, något som låg till grund för det rasbiologiska institutet som inrättades som unikum i världen i just Uppsala.
Elle Marja vill inte alls fortsätta familjens tradition och bli renägare i norr. Istället vill nyttja sitt läshuvud och bli lärarinna så hon rymmer till Uppsala. Men mötet med lärdomsstaden blir tufft för henne. Hon får tampas med såväl fördomar som tidens mer liberala välvillighet.
Hon ringer på i ett akademikerhem på Villavägen. Sonen där har gjort lumpen i norr och de har träffats på en dansbana. Elle-Marja är förälskad, men han minns henne knappt.
Lene Cecilia Sparrok spelar rollen som unga Elle Marja med butter värdighet, så mån om att passa in och hitta ett annat liv än det hon har vuxit upp med. Men även filmens övriga roller är välspelade.
Det är en fantastisk långfilmsdebut för Amanda Kernell. Hon berättar fängslande och bildskönt om ett mörkt kapitel i svensk historia. Fria fjällvidder står i bjärt kontrast till såväl mätinstrument för skallar som högborgerliga vardagsrum i Uppsalastadsdelen Kåbo. Över bilderna vilar mestadels ett skirt gryningsljus, som att det är försommarnatt och att världen håller på att vakna. Det gör den ju för den unga Elle Marja, som ska finna en egen väg genom livet.
Redan före den svenska biopremiären har filmen fått flera priser.
Långfilmen bygger på kortfilmen "Stoerre Vaerie" ("Norra Storfjället") från 2015, även den flerfaldigt prisad. Själv idén till kortfilmen, filmpitchen, fick Kernell pengar till vid Uppsala Internationella kortfilmfestival 2013. Äntligen något att känna sig stolt över som Uppsalabo.