En norsk barnfilmsklassiker har fått en ny uppföljare i "Härifrån till Flåklypa". Nostalgiivrare får möjligen sin belöning, men det blir aldrig någon vidare fart på filmen där Flåklypagänget tävlar för hembyns ära.
Kjell Aukrusts fiktiva universum, där byn Flåklypa utgör centrum, är en av Norges mest folkkära skapelser. Efter en första film, Ivo Caprinos stop-motion-animerade "Flåklypa Grand Prix" från 1975, har Flåklypa levt vidare i över 40 år, som dataspel, temapark och i filmerna "Gurin och rävsvansen (1998) och "Jul i Flåklypa" (2013).
"Härifrån till Flåklypa" är det senaste bidraget. Regissören Rasmus A Sivertsen (som även gjorde "Jul i Flåklypa") har här valt att på många sätt återknyta till 70-talets originalfilm. Också nu handlar det om en tävling, om än utan motorkraft. Här är det den kaxiga skatan Solan som utmanar grannbyn Slidres mejerichef Kläppskog att delta i ett anrikt ostlopp.
Loppet handlar inte bara om ära _ och tråkigt hade det ju blivit om inte mer än så stod på spel. Solan och Kläppskog har i hemlighet slagit vad om vem som ska vinna. Insatsen består av Solans gode vän Reodor Fälgens uppfinnarverkstad, och huset de bor i tillsammans med mullvaden Ludvig.
Problemet är att man som åskådare aldrig märker av den här höga insatsen. Kalla mig Disney-skadad, men ett tävlingsmoment gör inte en hel film, särskilt inte när Solan, Reodor och Ludvig bara verkar måttligt engagerade i sin kamp.
Några nya sidokaraktärer hade möjligen kunnat råda bot på problemet. Behov finns ju. Flåklypas brist på driftiga kvinnokaraktärer borde hota dess blotta existens vid det här laget. En sådan detalj, tillsammans med den tempofattiga handlingen och en överdrivet tjattrig dialog är bara några detaljer som får "Härifrån till Flåklypa" att kännas old school, på ett dåligt sätt.
Möjligen kan inbitna fans känna viss mysfaktor, men ska Flåklypa fortsätta att engagera omvärlden behöver någon helt enkelt blåsa nytt liv i den.
kultur@unt.se