Bara estetik räcker inte

Emma Dahlin blir besviken på Terrence Malick

Det händer inte ofta att den skygge regissören Terrence Malick är aktuell med en film. Han har gjort 6 filmer under sina dryga 40 verksamma år och debuterade 1973 med den fulländade ”Badlands”. Det är också förmodligen därför som förväntningarna är orimligt höga på varje ny film från Malick. Hans skådespelare ryktas bara ha fått så kallade ”inspirationsfraser” att jobba med. Malick följer nämligen inte det konventionella filmberättande i form av kronologiska narrativ, utan väver istället samman scener i ett mer poetisk berättande och hans filmer beskrivs ofta som ”esoteriska feberdrömmar”. Här finns nästan inget manus alls, utan en samling berättarröster som avlöser varandra och som vävs samman med de drömska scenerna.

I de inledande scenerna av ”Knight of Cups” fortsätter predikan från ”Tree of Life” (2011) med referenser till berättelsen ”Kristens resa” där huvudkaraktären är på flykt från staden Undergång och på jakt efter den himmelska staden. Vi får följa Rick (Christian Bale), en författare bosatt i Los Angeles (det finns dock inget i filmen som indikerar att han är författare och vi får till exempel aldrig se honom skriva eller överhuvudtaget intressera sig för litteratur) som genomgår en spirituell, existentiell kris. Men vi får aldrig lära känna Rick.

Vi hålls på avstånd och får bara fragmenterade bitar av hans liv. Kameran lyckas heller aldrig riktigt fånga karaktärerna som ständigt svårfångade väjer undan. Kanske är det också Malicks mening. Kanske är han inte intresserad av att vi ska komma närmare. Något som han dock inte spar på är platta filosofiska blaséuttryck som ”Dreams are nice. But you can’t live in them” och ”Find your way. From darkness to light”.

Vi får följa Rick runt Los Angeles likt en flanör, ett begrepp som Walter Benjamin använt som ett subjekt för att förklara moderna, urbana erfarenheter. Enligt Benjamin gav den moderna staden människor ett annat förhållningssätt till tid och rum. Med hjälp av filmen kan man manipulera tid och rum, vilket också Malick gör i sitt splittrade berättande. Vid ett tillfälle i filmen så besöker Rick LACMA och tittar på Chris Burden’s ”Metropolis II”. En uppbyggd modell av en modern stad som symboliserar ett ständigt flöde. Till skillnad från Malicks tidigare filmer, där han intresserar sig betydligt mer för historia, så rör sig vår huvudkaraktär i ett modernt urbant Los Angeles.

Thom Andersen berättar i dokumentären Los Angeles Plays Itself om hur missvisande filmer har porträtterat staden som ofta överskuggas av och reduceras till Hollywood. Här får vi ta del av ett annat Los Angeles som rymmer en mer nyanserad bild av staden. En stad där dröm och verklighet inte sällan flyter samman och som symboliseras med svajande palmer. Det finns en stark mytbildning kring palmen, en symbol för möjligheter och ett extravagant liv. Palmspecialisten Henry Donselman, sa en gång att palmen är ”den enda plantan i världen som kan ge människor den där fantastiska känslan som säger: ”Jag är någon annanstans. Jag har förändrats. Jag är en ny människa.” En modern människa.

Palmen är också en del av den moderna arkitekturen i Los Angeles och figurera ofta flitigt kring byggnader av betong och glas. En scen i filmen, exempelvis, utspelar sig i Pierre Koenig’s moderna Stahl House vars utsikt samlar hela Los Angeles vid sina fötter. Malick växlar också ofta mellan den moderna staden och den öde öknen. Vid ett flertal tillfällen följer vi Rick när han förvirrat vandrar omkring i Death Valley, en miljö den moderna, urbana människan inte rör sig lika vant i.

Filmen är indelad i olika kapitel. Alla med namn efter tarotkort som ”The Moon”, ”The Hermit” och ”Judgement”. I avsnittet ”The Hermit”, eremiten, säger Antonio Banderas karaktär ”sometimes you want raspberry, then after a while you get tired of it, you want strawberry”. Det är kvinnor han menar. Detta också en devis som huvudkaraktären Rick verkar leva efter. Rick byter kvinnor mest hela tiden. Det enda som består är att dessa kvinnorna alltid är väldigt unga. De är också väldigt lättklädda, kringdansande i bara trosor, lekandes tafatt. Kameran filmar närgånget dessa kvinnor samtidigt som falska och stereotypa fraser yttras, som att kvinnor skulle vara ”närmare mystiken” än män.

Visuellt är filmen stundtals fantastisk i händerna på Emmanuel Lubezki. Filmen är fylld av korta vardagssekvenser som är estetiskt mästerliga. I en scen dyker en hund efter en boll i en pool. Under vattnet hörs bara sorlet från människor som pratar och vi får underifrån följa kamerans försök att fånga hunden som i sin tur försöker greppa bollen mellan käkarna. Men viljan att vara estetiskt tilltalande tar alltför ofta över helt. Här finns ingen dramatik och "Knight of Cups" blir lätt ointressant. Det finns inget som vare sig engagerar eller provocerar. Malick får därför förlita sig på sin estetiska expertis, vilket i och för sig inte är så bara.