I fallet med filmen "Steve Jobs" kan det dock vara värt att poängtera att Aaron Sorkin, som skrivit manuset till Danny Boyles film om Apples grundare och tidigare vd, medvetet valt att förhålla sig mycket fritt till verkligheten. Betyder det att han misslyckas med att skildra Steve Jobs? Inte nödvändigtvis.
Metoden Sorkin valt är intressant. Han har tagit ett gäng verkliga personer i den innersta kretsen från 1984 års Apple, placerat dem tillsammans vid tre nyckeltillfällen i Jobs karriär, och därefter dels plockat russin ur Walter Isaacsons biografi över Jobs, och dels fabulerat fritt.
Som ett kammardrama i tre akter är det effektivt, det finns inte en död punkt i det dialogtäta manuset. De manér som Sorkin ofta fastnar i som tv-skapare är här dessutom befriande osynliga.
Realistiskt är det inte. Upplägget att Jobs hemsöks av samma människor, på plats för att ställa honom till svars för hans tillkortakommanden bara minuter före tre av hans karriärs största produktpresentationer, tangerar ibland det absurda. Men accepterar man tanken är det en njutning att följa.
Michael Fassbender i titelrollen och Kate Winslet som marknadschefen Joanna Hoffman Oscarsnominerades förra veckan rättmätigt för sina rolltolkningar, samspelet mellan dem är oerhört laddat. Även Jeff Daniels övertygar som John Sculley, chefen för Pepsi som lockades över till Apple av Jobs och som gick från att vara en fadersfigur för honom till att bli något av hans ärkefiende.
Historiens kärna berör dock egentligen inte Apple, utan är berättelsen om Steve Jobs och Lisa Brennan, dottern han i flera år vägrade erkänna att han var pappa till. Lisa spelas av tre olika skådespelare i filmen, men oavsett om året är 1984, 1988 eller 1998 är det i dessa scener filmen bränner till på allvar. Om Jobs var fullt så okänslig som han framställs i några av de tidiga scenerna med dottern är svårt att veta, men konstigt nog är det när han uppvisar ett så uppenbart omänskligt beteende som han framstår som allra mest mänsklig, fylld av brister och tillkortakommanden.
Är "Steve Jobs" ett bra porträtt av Steve Jobs? Andy Hertzfeld, som ledde systemutvecklingen på den första Macintoshen och i filmen spelas av Michael Stuhlbarg, har sagt att även om filmen avviker från verkligheten på nästan alla punkter, lyckas den ofta – om än inte alltid – i sin strävan att utforska och avslöja Steve Jobs udda personlighet och beteende.
Ett svar jag tror träffar nära sanningen.