Man kan undra hur filmindustrin tänker. Att ge den irländska filmen namnet ”Sju minuter efter midnatt” när den heter ”A monster calls” (som också Patrick Ness bok heter) på engelska känns ju lite långsökt. Men jag kan förstå att det kanske skulle ge aningen fel associationer för den unga biopubliken. För även om berättelsen innehåller ett slags monsterträd så är det en gripande och emellanåt finstämd historia.
Ett monster behöver ju inte med självklarhet heller vara något farligt. Det som kommer till Conor på nätterna strax efter midnatt är heller inte något farligt, men nog så respektingivande. Det är ett träd, som påminner om Lavskägge, en av enterna i ”Sagan om Ringen”. Men det är en varelse som vill väl, även om marken skakar och husen rämnar när det rör sig. Men det talar med Liam Neesons varma och förtroendeingivande röst. Monstret lovar att Conor om han vågar att se sanningen kommer att få må bättre.
Och det kan han sannerligen behöva. ”För gammal att kallas barn, för ung att vara man”, som Monstret säger, har Conor mycket som krackelerar i tillvaron. Han mobbas hårt i skolan, hans mamma är dödssjuk och nu måste han bo med sin mormor som han inte är så förtjust i. Hans amerikanska pappa har aldrig varit närvarande, även om han nu kommer till sjukbädden. Den enda gången Conor lyckas glömma eländet är när han tecknar, något han har en stor talang till.
Monstret berättar tre historier för honom, alla fyllda med olika livskunskap och livsmoral. Conor vill inte till en början att ta till sig dem, utan hamnar i olika slags destruktivitet. ..
Unge Lewis MacDougall är mycket bra som den nästan tonårige Conor, han lyckas sätta sin roll så att man direkt tror på den, trots den annorlunda inramningen. Han spelar aldrig över, även när han är som mest förtvivlad och utan hopp.
Felicity Jones som hans mamma får hjärtat att gå sönder. Sigourney Weaver, som mormodern med den tuffa uppgiften som den som håller ihop den sönderfallande familjen, övertygar som vanligt. En kylig yta med ett varmt hjärta.
Sagoinramningen känns naturlig –om den nu ska vara en dröm eller fantasi som Conor tar till eller ett slags ”verklighet” – och ger filmen dess karaktär. Det är ett gott betyg till spanske regissören A J Bayona, även om han redan i rysaren ”Barnhemmet” 2007 visade sitt goda handlag.
Visst ska man ta med sig näsdukarna om man har lätt (eller till och med svårt ) att låta bli tårarna. Det är en sorgsen berättelse, men som alla goda sådana inger den hopp och livskänsla.