I 1600-talets Japan har kristendomen förbjudits med tortyr och dödsstraff som konsekvens. Två portugisiska jesuitpräster hör rykten om att deras gamle mentor Ferreira som rest som missionär till öst tvingats avsäga sig sin katolska tro och nu lever som japan. Trots den enorma faran bestämmer sig Rodrigues och Garupe för att resa till Japan och försöka rädda honom. De gömmer sig hos kristna bybor och håller hemliga gudstjänster i små smutsiga hyddor på landsbygden. Snart dyker landets samurajer upp och avslöjar dem. Prästerna måste avsäga sig sin tro eller låta sina medkristna torteras och dödas.
"Silence" har varit Martin Scorseses hjärteprojekt i 25 år, och är baserad på romanen med samma namn skriven av Shusaku Endo. Det är en relevant historielektion i religiöst förtryck i en tid när IS mördar kristna och populistiska partier drar nytta av islamofobi. Det brutala äventyret påminner också om de mindre fredliga handlingar som har genomförts i buddhismens namn.
Besattheten av religiös symbolik som fått ett uppsving i vår tid, skildras här då många av de kristna hellre väljer döden än att vanära en ikon av Jesus. Eller som Rodrigues, som vägrar trots att han tvingas bevittna hur medkristna hängs upp och ned med huvudet i en mörk grop, med ett litet snitt i halspulsådern som gör att de kan överleva tortyren. Med ateistiska glasögon några hundra år senare framstår det som obegripligt, men Scorsese sätter den kristna övertygelsen i sin historiska kontext i ett land där kristendomen var likställd med all sorts oliktänkande.
Scorsese har återkommit till kristendomen i relation till sina rollfigurer flera gånger, och kanske sagt det mesta med "Kristi sista frestelse" (1988). "Silence" är visserligen både vacker och vältajmad, men den är fruktansvärt trögflytande. Skådespeleriet är högtravande och dialektalt svajigt. Trots all vacker natur kan man heller inte värja sig från faktum att "Silence" är två timmar och 41 minuter men känns som om den är tre timmar för lång.