Av sommarens åtta skräckfilmspremiärer handlar hela tre om ondskefulla dockor. Först ut är en remake av "Den onda dockan" ("Childs play") från 1988. Den amerikanska titeln har behållits när filmen får svensk premiär 22 juni.
Lite speciellt denna gång är att det är Mark Hamill, en gång Luke Skywalker i Star Wars-filmerna, som lånat sin röst åt den lilla mördarmaskinen i snickarbyxor, Chucky. Filmens regissör, norska Lars Klevberg, har sagt i intervjuer att han inspirerats av "E.T". Men där är väl den lilla utomjordingen, som kan kallas docka i sammanhanget, snäll och lite olycklig över att vara så långt hemifrån? Chucky har via voodootricks fått en psykopatisk massmördares själ i sig och sprider skräck och förvirring i sin framfart. Det gemensamma för filmerna är att båda har med barn som inte blir trodda av de vuxna.
Regissören Lars Klevberg är för övrigt aktuell med ännu en sommarskräckis "Polaroid" 19 juli, med en ondskefullt besatt polaroidkamera som dramatisk motor(sic!).
Den andra onda dockan är Annabelle, en prydnadsdocka i volangklänning som har onda drivkrafter och är en av prylarna i ett par andeutdrivares (demonologer!) samling av besatta föremål. Ursprungligen kommer hon från "The Conjuring"-filmerna, en hel serie om de verkliga spökjägarna Ed och Lorraine Warren och hemsökta hus. I "Annabelle kommer hem", som har premiär 26 juni, har demonutdrivarnas dotter fått tag i dockan och riktigt dåliga saker börjar hända.
I trailern kan det klassiska skräckfilmsupplägget ses, där några tonåringar bara MÅSTE in i det låsta rummet som de förbjudits gå in i. Vilket leder tankarna till Jonas Gardells beskrivning av genreklichén: "Åh, i det här rummet där lamporna är sönder finns en galen, psykopatisk mördare. Jag tar av mig alla kläder, sätter på högklackat och går in!"
Men skulle rollfigurerna i skräckfilmsgalleriet inte vara nyfikna skulle det väl aldrig bli några skräckfilmer.
Den tredje filmen om en ond docka är också en uppföljare. "The boy II" går upp 2 augusti. Dockan Brahms från första filmen har inte längre någon barnvakt, som tagit jobbet i tron att det handlar om ett riktigt barn. Istället är det en intet ont anande familj som får möta den kostymförsedda dockan med väldigt höga krav på sina omhändertagare.
Är det inte märkligt att en leksak för barn fått en så framträdande roll i skräckfilmsgenren?
Bakom stelnad mimik kan åtskilligt pågå, det vet väl alla med livlig fantasi. Kanske därför också som clownmasker upplevs som obehagliga av många (inte minst efter Steven Kingklassikern "Det"). För så är det, att riktigt bra skräckfilm bygger på våra egna fantasier, mer än vad som faktiskt visas i bild.