Språket går förlorat i fransk succé

En elvaårig flicka, en portvakt och en äldre japansk gentleman är huvudpersonerna i Igelkotten, ett existentiellt drama för frankofiler. Men språket går förlorat, tycker Erik Helmerson.

23 december 2010 10:00

En elvaårig flicka som talar självlärd japanska och för ingående resonemang om skillnaden på den inre döds- och livsfilosofin i schack respektive gospel. En sliten portvakt som nödtorftigt gömmer sin djupa kärlek till Anna Karenina bakom ett folkilsket yttre. En äldre japansk gentleman som sakta får portvakten att tina upp genom att citera just Anna Karenina. Allt författat av en professor i filosofi.
Det är, vågar jag säga, bara i Frankrike som dessa ingredienser kan skapa en läshysteri bland allmänheten som i mer utvecklade länder som Sverige bara uppbådas när Jan Guillou på sin gamla Halda satt sista punkten i en ny spionstory.

Filmversionen av Igelkottens elegans är urvattnad och mer lättillgänglig än den bästsäljande boken, och den elvaåriga Palomas extremt lillgamla resonemang - hon får Holden Caulfield i Räddaren i nöden att framstå som en jollrande tvååring - har tonats ner. (Även om hon fortfarande får kläcka fraser som Psykoanalysen tävlar med religionen vad avser kärleken till lidandet.)
Hennes relation till den japanske gentlemannen tycks först arta sig till en Karate kid för frankofila existensialister, men fokus flyttas snart till portvakten, filmens eleganta igelkott.
Ska man sammanfatta filmens budskap måste man nog parafrasera Sartre: Helvetet, det är de vuxna.

Huvudproblemet när en sådan här litterär berättelse - som i så hög grad präglas av formen - blir film går dess viktigaste ingrediens, språket, förlorad. Kvar finns innehållet, och i Igelkotten är det för tunt.
Å andra sidan har filmen ett inneboende lugn, en finstämdhet som får den att sticka ut. Kan du engageras av denna historia får du förmodligen en följeslagare för livet.

Igelkotten
(Le hérrison)
Regi: Mona Hachache
Royal. Manus: Mona Achache efter Muriel Barberys roman. Foto: Patrick Blossier. Musik: Gabriel yared. I rollerna: Josiane Balasko, Paloma Josse, Togo Igawa med flera

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!