Smärtsamt drama med många nyanser

Nils Bingefors ser en film där styrkan ligger i Margreth Olins vägran att demonisera någon, att se i svart och vitt. Nyanserna gör filmen både smärtsam och nödvändig.

8 oktober 2010 10:00

Efter att ha sett öppningsscenen – där Lea får chansen att träffa sin fosterhemsplacerade dotter men försvinner in i heroinruset – vet man inte om man kommer att klara av att se resten av filmen.
Just den scenen sammanfattar allt det tragiska, plågsamma, onödiga, destruktiva, generationsöverförda, orättvisa, miserabla svek som drabbat detta människoöde. Vad som sedan följer är berättelsen om hur det kunde bli så.
Såvitt jag förstår bygger Margreth Olin, som har en bakgrund inom dokumentärfilm, denna spelfilm på människor hon känner nära. Att göra en dokumentär om dem hade blivit för utlämnande. Men valet av spelfilmsformatet gör också att hon kan gå djupare, att svårfångade känslor och nyanser kan gestaltas. Alla de tidningsreportage och rapporter man läst om familjevåld och missbruksrelationer får här kött och hud på benen och blir personliga.
Den drivande mekanismen för de människor vi får möta är beroende. Där finns alkohol- och drogberoende men under det ligger beroendet av en annan människa, ett behov av närhet och trygghet så övermäktigt att det kväver dem det berör.

Lea är en vanlig flicka. Men hennes far dör – den första sprickan i tryggheten. Modern träffar en annan man, en man som i sin tur är trygghetskrävande och alkoholist. Deras destruktiva och uppslukande relation blir nästa spricka i Leas tillvaro.
Och så fortgår processen. En generations otrygghet fortplantas till nästa. Även det mest positiva, som kärleken till barnen, blir till en destruktiv kraft.
Det är en smärtsam film att se. Mycket beror det på Gunilla Röörs och Maria Bonnevies gripande spel i rollerna som mor och dotter. De skapar roller, människor, som lever även utanför historien eller filmen.

Styrkan ligger också i Margreth Olins vägran att demonisera någon, att låta det slå över i svart och vitt. Människorna har, även när de är som mest nergångna, sina goda sidor, motstridiga drivkrafter. Nyanser som gör dem begripliga. Nyanser som gör filmen både smärtsam och nödvändig.

Engelen
Manus och regi: Margreth Olin.
Fyrisbiografen. Foto: Kim Hiorthøy. Ljud: Ragnar Samuelsson, Håkon Lammetun. I rollerna: Maria Bonnevie, Gunilla Röör, Antti Reini, Börje Ahlstedt, Helene Michelsen, Milla Mykløen, Benjamin Helstad, Emir Mulasmanovic.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Nils Bingefors