Smärtsam skildring

Varför växer en del barn upp och blir monster? Är Kevin helt enkelt bara grym? Vem bär skulden? Lynne Ramsay ger inga svar i filmen Vi måste prata om Kevin, bara en smärtsam skildring av en kvinnas liv, skriver Emma Dahlin.

17 februari 2012 08:09

Lynne Ramsay (Morvern Callar) har filmatiserat Lionel Shrivers Pulitzerprisbelönta berättelse om en utstött kvinna i förorten som minns tillbaka på sitt liv och vad som kan ha lett fram till hennes son Kevins fruktansvärda beteende. När vi först träffar Eva Khatchadourian (briljant spelad av Tilda Swinton) arbetar hon på en sliten resebyrå med sönderblekta affischer och ägnar dagarna åt att tvätta bort röd färg, som stänkts över husets fasad som en påminnelse om hennes del i sonens öde.

I en av de tidiga scenerna ser vi Eva bäras fram som en kristussymbol i ett hav av människor. Alla är dränkta i tomater, då scenen utspelar sig under en tomatfestival. Men det är omöjligt att inte först tolka den obehagliga scenen som ett blodbad. Än en gång påminns vi om hennes del av skulden.

Genom ett montage av tillbakablickar, fantastiskt vackert fotat av Seamus McGarvey, binds långsamt Evas olika fragment av livet samman. Skådespeleriet och samspelet mellan androgyna Swinton och Miller är fenomenalt och fungerar som filmens puls. Dialogen är sparsmakad, men bilderna är desto tydligare. Ramsay vägrar följa traditionellt filmberättande. Vi försätts i samma situation som Eva och kastas fram och tillbaka mellan röriga minnen från barnets uppväxt som försöker svara på vad som gick fel. Som en filmatisering direkt ur Evas huvud. Det leder naturligtvis omedelbart till frågan; Kan vi lita på det vi ser?

Reilly som spelar Kevins pappa är frånvarande. Kanske är det så Eva upplever honom. Det är trots allt Evas upplevelser av livet som vi får ta del av. Han är dessutom övertygad om att Eva inbillar sig att sonen inte tycker om henne. Vi får träffa Kevin först som spädbarn, sedan igen vid 6-8 års ålder och till sist som tonåring (då spelad av Ezra Miller). Som spädbarn skriker Kevin konstant, han vägrar sedan sluta med blöjor, han hånflinar när han sårat sin mamma eller förstört något. Som tonåring riktar han leende, utifrån trädgården, sin båge mot köksfönstret där Eva står och skjuter iväg en pil mot hennes huvud.

Varför växer en del barn upp och blir monster? Är Kevin helt enkelt bara grym? Vem bär skulden? Kan det vara en mycket tragisk och olycklig tillfällighet? Eller måste alltid föräldrarna stå som skyldiga? Vi ser oftast Eva hålögd, trött, uppgiven och besviken på livet. Kanske blev föräldrarollen en besvikelse? Lynne Ramsay ger inga svar, bara en smärtsam skildring av en kvinnas liv.

FILM

Vi måste prata om Kevin

Regi: Lynne Ramsay.

Royal. Manus: Lynne Ramsay & Roy Kinnear, baserat på en bok av Lionel Shriver. Foto: Seamus McGarvey. Musik: Jonny Greenwood. I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller, Jasper Newell, Ashley Gerasimovish m fl.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Emma Dahlin