Patriarkal apokalyps

Björn G Stenberg ser en välgjord och storslagen tolkning av myten om Noak och hans ark, men som dock mest efterlämnar nya frågor.

2 april 2014 15:23

Man kan ju först fråga sig varför det kommer flera Bibeltolkningar detta år, och just från Gamla testamentet? Självklart innehåller denna urgamla bok mängder av spännande och tolkningsbara myter, men så mycket mer att säga oss idag än de flesta andra mytologier har den inte.

Särskilt inte om man som Darren Aronofsky väljer att köra Bibelns variant och mest lägga till lite mera våld och lite miljötänk (de onda äter kött, de snälla inte). Visst, det är snyggt gjort med masscener och skickliga animeringar, duktiga skådespelare och stor fantasi. Det hela slutar mest någonstans mitt emellan "Sagan om Ringen", Thor" och "Mad Max". På pluskontot hamnar dock en hel del underhållande scener.

Vi möter Noah. Han försöker leva upp till Bellmansången om "Gubben Noak, gubben Noak, var en hedersman". Men det är inte lätt när hela världen brås på brodermördaren Kain och man själv har svåra syner på nätterna. Som alla patriarker i Gamla Testamentet räknar han med att det är Skaparen (som det heter i filmen, inget Gud eller Jahve här) som skickar budskapet. Vartefter förstår också Noah att det är meningen att han ska bygga en jättebåt och ta med ett par av varje djurart ombord när översvämningarna startar. Däremot inga människor förutom sin familj och som han förstår det ska den få dö ut med hans barn, eftersom ingen av dem har möjlighet att få nya barn.

Eftersom Noah bor i en ofruktbar öken låter Skaparen en skog börja växa omkring honom, med virke till båtbygge. Varför den Allsmäktige inte ger honom en båt direkt övergår mitt förstånd, liksom så mycket annat i denna märkliga bok. För att riktigt kunna njuta av den måste man nog köpa hela konceptet med den, och den här bokstavliga tolkningen gör det nog ändå svårt på andra sätt för fundamentalisterna, och dessutom alla som ser det allegoriskt.

Trots att regissören lagt till fantasy-liknande varelser som stenjättar och mängder av stridsscener är det främst tänkt som ett psykologiskt porträtt av Noah. Han tvingas också genomgå en mängd tragiska händelser och fatta omänskligt svåra beslut. Inte undra på att han tar till jästa drycker på slutet. Någon odelat positiv person är han inte.

Den intressanta karaktären här är sonen Ham, som likt en tidig Judas inte kan acceptera det som händer och är på väg att förråda de sina i de grubblerierna.

Moraliska diskussioner om gott och ont är frekventa, liksom aspekter på människans roll på jorden. Härskare eller vårdare. Man kan ju fundera över om Skaparen var trött på all ondska människorna åstadkommit på åtta generationer efter Adam & Eva, vad Hen skulle tyckas idag?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!