Mäktig projektionsyta till film

Sarah Polley har skapat en mäktig projektionsyta till dokumentärfilm. Tim Andersson dröjer sig kvar i kärlekstematiken.

26 juli 2013 08:00

En självbiografisk dokumentärfilm som undersöker sanningsbegreppet och metaleker katt och råtta med filmmediet. Korniga super 8-sekvenser av en mamma som dog alldeles för tidigt, ackompanjerade av spröd musik. En stomme bestående av ett tiotal lite pratiga intervjuer.

På papperet låter Stories we tell, av skådespelaren och regissören Sarah Polley, inte precis som någon toppfilm. Snarare som en av dessa samtida självupptagna alster med större anspråk än täckning, av vilka det går tretton på ett dussin.
En toppfilm är det dock.

Skådespelaren och regissören Sarah Polleys mamma dog i cancer när Sarah var barn. Med sig i graven tog hon en stor hemlighet, som med dramaturgisk precision avtäcks i filmen. Nu samlar Sarah familjemedlemmarna för att låta var och en av dem ge sin bild
av saken.

Å ena sidan är filmen en besvärjelse, ett försök att återkalla modern från döden genom berättelserna om henne.

Å andra sidan är den en undersökning av alla berättelsers manipulativa, glidande och självbekräftande karaktär. För om filmen försöker frammana mamman så poängterar den samtidigt projektets hopplöshet. Bilderna av henne är respektive intervjupersons bild – och den slutliga helheten är mest av allt Sarah Polleys. Det är ju hon som sammanställt filmen; det är hon som klippt och klistrat, och det är hon som lagt betoningarna.

För att man inte ska missa det har hon låtit filma pappan när han läser sin version av historien. Då och då avbryts han av dottern som är missnöjd med något: ”Pappa, kan du ta om den där sista raden?”

Ja, Stories we tell är väldigt mycket. Man skulle kunna kalla den splittrad, men man kan lika gärna kalla den komplex och kompromisslös, ovillig som den är att välja de enkla vägarna. Den fungerar som en projektionsyta för tittaren – vad man fastnar för och vad man får ut av den beror vad man själv bär med sig.

För min egen del dröjer jag mig kvar i kärlekstematiken. Det var länge sedan jag mötte en sådan öm och rörande formulering av den romantiska kärleken. Aposteln Paulus uttryckte det bra i första Korinthierbrevet: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Tyvärr stämmer inte det sista, vilket Polleys film med smärtsam klarhet visar.

Dokumentärfilm

Stories we tell
Av: Sarah Polley
Fyrisbiografen
Medverkande: Sarah Polley, Joanna Polley, Mark Polley med flera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Tim Andersson