Lysande Taube i modern saga

Lollo Asplund ser en ny film av Richard Hobert som kan mäta sig med dennes bästa Glädjekällan. Och allra mest lyser veteranen Sven-Bertil Taube.

30 september 2011 06:00

"Vet du vad den största skammen är? Det är att inte vara älskad av sina barn."
Änklingen George (Sven-Bertil Taube) lättar sitt hjärta för trofaste vännen Olof (Iwar Wiklander). George fyller 73 år och hans vuxna barn väntas hem. Men inte för att sjunga "Ja må han leva" för farsgubben. Nej, barnen har gått bakom ryggen på pappan, tänker sälja villan, ta ut arvet i förtid och fixa in gubben på privat äldreboende.

George har nästan slutat att leva. Han hemsöks av själsliga spöken från det förflutna, han har hjärtproblem, ser nästan inget och plågas av skam och skuld. Som många andra män inser han (för sent) att han svikit sina barn. Han har också bedragit sin hustru ? och på sätt och vis också sitt livs kärlek, Christine i Antibes. Ingen calvados i världen kan rå på hans leda.

Men barnens svek får honom att spritta till. Bättre då att förekomma än att förekommas. Ett första motdrag är att försvinna från villan i Luleå för att (eventuellt) ta sig ända till Frankrike. Hemhjälpen Maria blir hans respartner, även om hennes motiv att hänga på visar sig vara ytterst tvivelaktiga.
I Richard Hoberts nya film försöker alla lura alla. Inte minst sig själva. Den spinner runt temat "sådan pappa, sådana barn". Misstagen upprepas av varje generation och avståndet mellan hjärta och hjärta ökar. Vi är nog många som kan känna igen oss i dessa tragikomiska gestalter. 

Jag ser den som en modern saga, absolut inte trovärdig i alla detaljer, men som lever högt på det fina ensemblespelet och det goda berättarhumöret. Torkel Petterssons kombinerade begravningsentreprenör/countrysångare är en skön gestalt, som bara finns på bio, men det saggar ändå lite i det partiet.
Jens Fischers foto höjer filmen liksom Sven-Bertil Taubes tolkning av den halstarrige gamle franskläraren, som tvekar att följa sitt hjärtas röst. Hans tajming i repliker som "När hjärtat är moget för Beethoven är kroppen klar för Bach" är oslagbar.  
En film gjord med både hjärta och hjärna. Richard Hoberts finaste sen Glädjekällan? Ja, jag tror faktiskt det.

En enkel till Antibes
Regi & manus: Richard Hobert

Royal. Foto: Jens Fischer. Musik: Björn Hallman. I rollerna: Sven-Bertil Taube, Rebecca Ferguson, Dan Ekborg, Torkel Petersson,Ivar Wiklander, m fl.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lollo Asplund