Intelligent verklighetsfördjupning

Ruben Östlunds film Play är stark, på gränsen till plågsam. Susanne Sigroth-Lambe har sett en film som väcker många frågor och inte ger färdiga svar.

11 november 2011 06:00

En av konstens uppgifter är att gestalta och fördjupa bilden av verkligheten. Ruben Östlunds nya film Play, som redan är internationellt uppmärksammad och prisbelönad, gör just det. Den blottlägger relationer som inte alltid är vackra och de är aldrig tillrättalagda för att stryka biobesökaren medhårs.

Play är baserad på en sann historia. En grupp svarta pojkar i yngre tonåren rånar vita jämnåriga pojkar i centrala Göteborg. Men rånarna har inga vapen i egentlig mening. De övermannar sina offer psykologiskt och med vältalighet, med det så kallade brorsantricket. ("Får jag titta på din mobil? Titta, den ser ut precis som den min brorsa förlorade då han blev misshandlad i helgen! Har du kvitto på den?...")

De spelar också på de vita killarnas bild av svarta, som något skrämmande, som "de andra". Dessutom är de i numerärt överläge.
Inga utfästelser om fysiska bestraffningar ges. Ändå känner sig de vita pojkarna hotade till livet och tvingade att följa sina plågoandar som ett slags gisslan.

Skenbart ovidkommande scener får så småningom en förklaring och ett sammanhang. Som den övergivna vaggan på tåget mellan Malmö och Göteborg eller scenerna med gatumusikanterna som spelar elektronförstärkt sydamerikansk panflöjtsmusik iklädda nordamerikanska indianfjäderskrudar, showbiz för att möta våra förvirrade föreställningar om "de andra".

Kanske är Östlund inspirerad av upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rosseaus två människotyper, bonden, som inte tänker själv utan gör vad han blir tillsagd och vilden, som hela tiden tar ställning och prövar sina handlingar eftersom hans överlevnad beror på hans beslut. Samhällskritikern Rosseau menade att människan föds god men görs ond av omständigheter och erfarenheter. Och nog finns en hel del svidande samhällskritik inbyggd i Play som handlar om just omständigheter och erfarenheter.

Kanske är regissören bara influerad av verkligheten som han ser den. Kameraarbetet visar det. Ofta är kameran stilla, medan människor går ut och in i bilden. Smått genialiskt sätt för en filmare att förhålla sig till realism.

Barnen och ungdomarna i rollerna är helt fantastiska. Inte ett ögonblick tappar man tron på deras rollfigurer. De är så hjärtskärande ensamma om att försöka lösa sina problem, oavsett hudfärg. Vuxenvärlden har dragit sig undan. Eller deltar synnerligen valhänt.

Play har några likheter med femtiotalsromanen Flugornas herre, som diskussionen om kollektivets betydelse för den enskilda. Men bokens handling leder mot undergång. I Play slutar berättelsen med uppfordrande frågetecken för publiken att hantera. Ruben Östlunds film levererar inga enkla påståenden, vad än gapiga rasister påstår på obskyra sajter på nätet. Filmen är däremot en intelligent formulerad temperaturtagning på vår egen tid och en spegling av hur vi hanterar varandra.

Film

Manus och regi: Ruben Östlund.
Foto: Marius Dybwad Brandrud.
I rollerna: Anas Abdirahman, Sebastian Blyckert, Yannick Diakite, Sebastian Hegmar, Abdiaziz Hilowle, Nana Manu, John Ortiz, Kevin Vaz

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Susanne Sigroth-Lambe