Harry avslutar storslaget

Det är med en blandning av glädje över en bra film och tomhet över att en era är slut som Björn G Stenberg ser den åttonde och sista (?) filmen om Harry Potter & Co.

13 juli 2011 11:05

Det är inte utan att ett visst vakuum breder ut sig i sinnet. I tio år har filmpubliken levt med Harry Potter & Co. Nu är det definitivt över – om nu inte författaren J K Rowlings i samförstånd med filmbolaget gör en fortsättningsserie. Den onödiga epilogen skulle kunna ge en viss ingång där.

Och det är förstås säkert svårt att sluta på topp. Harry Potterfilmerna har liksom böckerna slagit mängder av rekord, både i antal filmer med samma karaktärer och i inspelade pengar. När företrädare för Näringslivet för ett tag sedan rackade ned på vad man kallade Harry Potterkurser på universitet och ville stoppa bidragen till sådana borde man betänka vilken gigantisk kassako potterismen är.

Men tillbaka till själva filmen. Den tar vid där förra slutade: Harry Potters dödsfiende Voldemort har just fått tag i den mäktigaste trollstaven och tycks oövervinnelig…

Men Harry, denne blandning av Sagan om Ringens hjälte Frodo, Pippi Långstrump och Jesus är förstås inte uträknad. Genom de tio åren har han mognat till man och tar modigt upp kampen tillsammans med sina lika kavata kamrater Hermione och Ron.

Åttonde och sista filmen i serien är den mörkaste och mest storslagna av filmerna. Ned till minsta skruv är det en precision som imponerar i hantverket. Här sitter man aldrig och skruvar obehagligt på sig. Effektmakaren Tim Burk, maskansvarige Nick Dudman samt kostymansvarige Jany Temime har alla gjort storverk.

Men den sista filmen har lika lite som de övriga sin tyngdpunkt på effekterna. Det är själva karaktärerna som gjort rollfigurerna så oerhört viktiga för så många. Det handlar om att växa upp och mogna, att våga stå upp för det som är rätt och slåss på den goda sidan, även när det innebär att offra sig för andra.

Inte minst handlar historien om vänskap. Utan det allt starkare band som uppstått mellan de tre huvudpersonerna hade de aldrig kunnat ge sig in i striden med samma självförtroende och möjlighet att lyckas. Det har varit en rolig resa att göra under dessa tio år med figurerna. Även om det handlar om filmkaraktärer känns det som om man lärt känna dem ordentligt. Det har varit en utvecklingsresa även i hur filmerna gjorts. Den första var en mer uppsluppen barnfilm och nu den här som handlar om Liv och Död. Skådespelarna har också vuxit rejält under detta decennium och det var länge sedan de levde bara på en barnslig charm. Här handlar det om skådespeleri i sin egen rätt och då spelar de ändå mot eliten av brittiska skådespelare.

Visst känner man igen många av de universella myterna i berättelsen. Men J K Rowlings och manusförfattaren Steve Kloves har gjort ett gott jobb med att göra historien om Harry originell, även när de lånat friskt från liknande berättelser. Några friheter jämfört med boken har Kloves kostat på sig också, tacknämligt nog så det inte bara blir en rak filmatisering.

Om de två senaste filmerna varit lite av transportsträckor i väntan på slutet är Harry Potter och dödsrelikerna: Del 2 verkligen en final i ordets alla bemärkelser. David Yates får vara ordentligt nöjd med den fjärde Harry Potterfilmen han regisserar. Och tonsättaren Richard Wagner skulle ha varit mycket nöjd med denna iscensättning av Ragnarök. Denna final liknar i mycket en storslagen opera, full av dramatik, vemod och ett obevekligt öde.

Harry Potter och dödsrelikerna: Del 2

Regi: David Yates
Manus: Steve Kloves efter J K Rowings roman.
Foto: Eduardo Serra
Musik: Alexandre Desplat
I rollerna: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Ralph Finnes, Helena Bonham Carter, med flera.
Spegeln, Filmstaden, Royal

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg