Fascinerande exotism

De dansande andarnas skog är en fascinerande dokumentär om vardagsliv i en pygméstam, skriver Susanne Sigroth-Lambe.

27 november 2013 13:17

Hela tretton år har dokumentärfilmaren Linda Västriks filmprojekt hållit på. Finansieringsproblem och tillståndstrassel har kantat hennes väg. Resultatet har blivit en fascinerande dokumentärfilm om vardagsliv i en pygméstam, ett folk som lever i världens näst största regnskog i hjärtat av Kongobäckenet.

Det handlar också om en god portion av exotism. Trots att filmaren uttalat att hon inte vill hålla på med det, så är det nog svårt att komma i från att vår västerländska fascination väcks av det så helt annorlunda liv som denna folkgrupp lever.

Som tonåring läste jag och fängslades av "God vän med Jivaro" av Jörgen Bitsch om en pygméstam i Sydamerikanska regnskogen. Denna grupp människor levde under liknande villkor som de som skildras i Linda Västriks film. Men hon berättar ur ett mer kvinnligt perspektiv än vad den danske upptäcktsresande gjorde för ett halvt sekel sedan.

Filmen börjar med en förlossning mitt ute i skogen. En kvinna föder omgiven av andra kvinnor och barn. Klipp över till en äldre stammedlem som börjar berätta hur stammen en gång startade.

Helt okommenterat av filmaren får urinnevånarna berätta sina uråldriga myter och vi får följa dem genom andedans och musicerande. Men mest ser vi hur dagarna går till insamlande av mat. De klättrar i träden efter honungsbin och gräver i jorden efter småkrokodiler och några andra läbbiga fiskliknande djur som tydligen också går att äta och så tillreds detta.

En röd tråd i filmen är ett ungt par som tidigare förlorat ett barn efter förlossningen. Nu väntar de barn igen. Men det går illa även den här gången. Byns och parets sorgeritual är högljudd. Allas känslor lyfts fram och mest förstås det olyckliga parets. Berättelsen får ytterligare en gripande dimension när den unga mamman lägger skulden på sig själv och vissa i byn håller med.

Filmaren framträder endast undantagsvis, förmodligen av misstag, i bild. Man undrar ju över hennes ansvar när de människor hon filmar blir svårt sjuka eller resonerar på ett sätt som många av oss skulle kalla vidskepligt. Men hon fortsätter vara tyst i filmen, trots att hennes "objekt" inbjuder till dialog.

Att denna folkgrupp är på väg att motas bort av ett stort skogsbolag nämns bara som en parentes mot slutet. Så vagt att det inte går att kalla filmen för ett indignationsreportage även om man skulle vilja.

Men fotot är oerhört vackert, nästan poetiskt. Det vilar ett trolskt skimmer över dessa människors skog och liv.

Film

De dansande andarnas skog
Regi: Linda Västrik
Fyrisbiografen

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Susanne Sigroth-Lambe