Ett mästerverk av en mästare

Björn G Stenberg blir överväldigad av Amour, en långsam film om ett kärlekspar i 80-årsåldern. Men så är den också gjord av en mästare.

23 november 2012 06:00

En lång stund sitter jag bara och väntar på att det ska ske hemskheter, det är ju ändå skräckmästaren Michael Haneke som gjort filmen. Hans tidigare filmer som Funny games (som han dessutom gjorde i två versioner), Det vita bandet, Dolt hot, Vargens tid och Bennys video är alla öppet eller dovt hotande, med en hel del riktigt otäcka scener.

Filmen inleds också lite olycksbådande med att huvudpersonerna kommer hem och ser att ett inbrottsförsök gjorts. Det sker även sorgliga saker, men inte alls av det slag man kunde ha väntat sig.

Hanekes nya film, som fick en välförtjänt Guldpalm vid årets filmfestival i Cannes, har mer likheter med Michael Leighs medan åren går och Bille Augusts En sång till Martin än med någon av hans tidigare filmer.

Vi möter Anne och George ett par i 80-årsåldern som har ett långt och innehållsrikt bakom sig tillsammans. De håller fortfarande i gång sig med konserter, umgänge och promenader. Men en dag drabbas Anne av en stroke och det liv de känner förändras förstås radikalt. På något vis framställer Haneke det som at det blir tyngst för George som har alla sinnen i behåll och är det som måste reda upp det hela så gott det går. Anne lider förstås självklart mest av smärta och insikten om sina förlorade förmågor.

Haneke skildrar deras fortsatta vardag med värme och sympati. George tar hand om Anne och sköter henne som en kärleksfull sköterska. De får besök ibland av dottern (Isabelle Huppert i en nedtonad roll) och svärsonen och gamla vänner. Men mest är det en sluten värld där berättelsen mest blir till ett intimt kammarspel. Den paradoxala känslan blir att det är just deras lyckliga och långa liv tillsammans som gör det så smärtsamt nu. De har fortfarande filosofiska samtal, inte minst om musik, fast mer mödosamt förstås.

Det skildras utan påbjudande musiktillägg. Där den förekommer spelas den naturellt i filmen, musiken har också betytt oerhört mycket för dem i deras liv tillsammans, dottern är dessutom uppburen konsertpianist. Det gör att filmen på något vis sammansmälter en vardaglig realism samtidigt som den här tiden på något vis blir en essens av deras liv tillsammans, inte kanske den mer värdiga avslutning de hade kunnat hoppas på men ändå. Det är lätt att dras in i deras värld genom det mästerliga sätt som Haneke skildrar det på.

Och förstås genom skådespeleriet. Både Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva, 82 respektive 85 år gamla, tillhör det ärevördiga franska skådespelargardet och har gjort otaliga roller under sina liv. Samspelet dem emellan är värt att se filmen för bara det. Extra roligt också att det går att göra en kärleksfilm med denna ålderskategori som känns helt naturlig.

Visst kan jag invända en anings aning mot att det går att räkna ut förloppet men det gör inget. Detta är en film av en mästares hand med två mästerliga skådespelare.

Film

Amour
Regi & manus: Michael Haneke 
Fyrisbiografen. Foto: Darius Khondji. I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert, Alexandre Tharaud, Rita Blanco, med flera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg