En genant överspelande komedi

Komedin Arthur med Russel Brand och Helen Mirren är en remake, och tyvärr en platt och hjälplös sådan, skriver Emma Dahlin.

12 maj 2011 16:08

Många av de filmer som blir box-office hits, alltså filmer som generar många sålda biobiljetter, förlitar sig på ett eller annat sätt på befintligt material. Det vill säga, de är ofta remakes, uppföljare eller överföringar av tv-spel, serietidningar, tv-serier eller böcker. Man transformerar det gamla till det nya.

Arthur, av Jason Winer, är en av de filmer som kvalar in här då det är en remake av en tidigare film. Förlagan kom 1981 och Steve Gordon stod då som både manusförfattare och regissör. Arthur Bach spelades då av Dudley Moore.

I den här platta och hjälplösa versionen, med en Arthur betydligt svårare att tycka om, gör Russell Brand den ständigt rusige, övererotiske och gränslöst täta Manhattanvalpen. En vuxen man som fortfarande har en nanny, spelad av den annars så svala Helen Mirren. I filmen från 1981 fanns, av uppenbarligen goda skäl med facit i hand, ingen nanny vid Arthurs sida utan en butler. En stor förtjänst som den första filmen hade var samspelet mellan Moore och Gielgud (som spelade butlern) och deras komiska tajming.

I Winers Arthur skyndas och hetsas det och man låter aldrig komiken få tid att frodas som i den välgjorda förlagan. Brand och Mirren har heller inte alls samma kemi som Moore och Gielgud. I själva verket ser Mirren ut att tycka lika illa om Arthur som hon borde.
Förutom den stirriga Brand lider filmen också av sina genant överspelande skådespelare och övertramp till skämt som borde lämnat manuspennan i Peter Baynhams hand i fred.

Arthur
Regi: Jason Winer
Filmstaden. Manus: Peter Baynham, efter en historia av Steve Gordon. Foto: Uta Briesewitz. Musik: Theodore Shapiro. I rollerna: Russell Brand, Greta Gerwig, Helen Mirren, Jennifer Garner, Geraldine James m.fl.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Emma Dahlin