Bakom masken på Järnladyn

Meryl Streep blåser liv i en av efterkrigstidens mest kontroversiella politiska symboler i filmen Järnladyn. Björn Lövenlid njuter av varje bildruta.

3 februari 2012 08:29

Var hon en kallhamrad och samhällsfarlig häxa genomsyrad av ett motbjudande förakt för svaghet, eller kanske en ansvarstagande och stark kvinnlig förebild som lyckades rädda ett paralyserat Storbritannien från att gå bankrutt?

Jag surfar in på hemsidan Is Thatcher dead yet? där tusentals människor förbereder sig för att festa den dag då Margaret Thatcher dör och jag hör indierockbandet Hefner sjunga ”We will laugh the day that Thatcher dies, we will dance and sing all night”.

Jag fascineras över hur någon kan vara så innerligt avskydd, och samtidigt så beundrad, som Thatcher. Filmen Järnladyn ger åtskilliga ledtrådar till varför det är så.

Thatcher sade sig alltid sätta förnuft, rationalitet och handlingskraft i främsta rummet, något som bland annat innebar att hon konsekvent undvek att visa känslor utåt. Hon förblev svåråtkomlig.

I Meryl Streeps skepnad får vi dock glänta bakom den strama och välmejkade fasaden för att se vad som drev Thatcher, varifrån hon kom och varför hon beskrev hela sitt liv och gärning som ett krig.

Hon föddes som dotter till en specerihandlare 1925, en konservativ gräsrotsagitator som tidigt inpräntade ett solitt högertänkande i sin lilla dotter, filosofin att ett land bärs upp av framgångsrika företag och att statliga bidrag bara leder till passivitet och stagnation.

Brinnande av övertygelse lyckades hon argumentera sig in en av Storbritanniens mäktigaste herrklubbar, det konservativa partiet, för att slutligen gripa den yttersta makten, som västvärldens första kvinnliga ledare av en nation.

Det är djupt fängslande att se denna täta skildring av hur hon drillas i att ignorera gubbväldets alla härskartekniker för att i stället anamma dem själv och slutligen behärska dem till fulländning. Urstarka och underbara Meryl Streep visar trovärdigt hur premiärministern kunde platta till vilken slipsprydd småpåve som helst och förvandla honom till en förskrämd småpojke.

Margaret Thatcher framstår också som ett levande exempel på att det som inte dödar det härdar.

Klockan 02.54 på natten den 12 oktober 1984 exploderar en bomb på hotellet som makarna Thatcher bor på och två partikamrater dör. Maggie borstar av sig byggdammet, skakar av sig chocken och håller bara några timmar senare ett brandtal: ”Alla försök att krossa demokratin kommer att misslyckas!”.

Medan bildäck brinner på gatorna och kravallpolisernas sköldar blir nedstänkta av blod, fortsätter Thatcher att högröstat propagera för än mer skoningslösa nedskärningar i de offentliga finanserna, orubblig i sin övertygelse om att hennes medicin må vara besk, men absolut nödvändig.

För detta blev hon hatad - och beundrad. Många menar att Thatcher lämnade ett mycket bättre Storbritannien efter sig, många säger precis tvärtom.

Somliga kommer också att betrakta den här filmen som ett orättfärdigt förmänskligande av en vidrig demon, som på ålderns höst bjöd in blodbesudlade General Pinochet på te. Andra kommer förmodligen att störa sig på att bilden av deras järnhårda hjältinna får sig en rejäl törn.

Gammal, skröplig och hårt märkt av demenssjukdomen Alzheimer vankar Lady Thatcher runt i sin stora våning och fortsätter att gnabbas med livskamraten Denis, trots att han är död sedan många år. Streeps porträtt av den åldrande ex-politikern är tragiskt att bevittna.

Symbolen Thatcher må leva för evigt, men av människan Thatcher återstår det blott en spillra.

Runt om i Storbritannien förbereds det för fest.

Film

Järnladyn

Regi: Phyllida Lloyd

Royal. Manus: Abi Morgan. Musik: Thomas Newman. Foto: Elliot Davis. I rollerna: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach, Olivia Colman, Harry Lloyd med flera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn Lövenlid