Ella Lemhagen, regissör för filmen ”Så länge hjärtat slår”.
Pandemin sveper genom landet och når demensboendet där Hanne arbetar. Hon blir visselblåsare och går till media för att berätta hur det står till inom äldreboendets väggar. Ella Lemhagens film "Så länge hjärtat slår" visas just nu på landets biografer.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser från P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”, om coronahanteringen på Sabbatsbergsbyns äldreboende i Stockholm, men Lemhagen är noga med att filmen inte är en dramatisering av dokumentären. Hon har förberett sig genom att läsa på om äldrevården, om pandemin och hon har pratat med demensläkare. Hon har även varit på besök på äldreboenden där hon pratat med boende och personal.
– För min del var det väldigt viktigt och en utmaning att göra filmen eftersom jag skulle kliva in i en värld som inte alls är min. Det är en film som bör berättas och jag ville verkligen göra det med största möjliga respekt för människor som var närvarande då. Men rättsfallet så som det var i dokumentären är så även i filmen, säger Ella Lemhagen.
Hon är född och uppvuxen i Uppsala men lämnade staden 1983. Hennes pappa och lillebror bor kvar.
– Jag är nostalgisk av mig och var i Uppsala helt nyligen. Då åkte jag runt med min man och visade att här växte jag upp i en studentlägenhet på Rackarberget. Jag gick i Bergaskolan, sedan i Eriksberg och gymnasiet på Katte.
Idén till filmen kommer ursprungligen från ett manus skrivet av Malin Lagerlöf. Producenten Gila Bergqvist Ulfung frågade Ella Lemhagen om hon var intresserad. Hon lyssnade på radiodokumentären och fastnade för manuset.
– Jag kände direkt när jag läste manuset att jag ville göra filmen.
Regissören Ella Lemhagen och huvudrollsinnehavaren Bianca Kronlöf från filmen "Så länge hjärtat slår", som utspelas under covidvåren 2020.
Måste man vara en viss typ av person för att bli visselblåsare som Hanne i filmen?
– Det är helt klart lättare för en person som, liksom Hanne, är ensamstående, bor i en tvårummare med katt och är fast anställd. Hon har inte så mycket att förlora. En annan kvinna i filmen tycker att det är lätt för Hanne att vara kritisk och modig. Den kvinnan går på timmar och har precis fått sitt schema och mellanchefen i filmen är ensamstående med en dotter. De har olika förutsättningar med mer eller mindre att förlora.
Filmen har förhandsvisats för flera tusen vårdanställda anslutna till Kommunal och till Vårdförbundet där den togs väl emot. Från vårdpersonalens perspektiv kanske det inte har pratats klart om det som hände under pandemin, menar Lemhagen.
– Man sade efter pandemin att vårdpersonal aldrig mer skulle ha det så jävligt som de haft under pandemin. De skulle både få högre lön och bättre bemanning. Så har det inte blivit, det glömdes bort väldigt snabbt efteråt. Det är också en aspekt med filmen, att påminna om hur det var. Är det så vi vill ha det om det händer igen, för det kommer att hända.
Hon anser att det finns mycket i den här filmen att diskutera kring köksbordet men även på politikernivå.
– Jag vill gärna att filmen visas i riksdagen att den får leda vidare även om den i sig inte är någon debattinlaga. Men den är också en film som visar på kärlek, ljus, hopp och glädje, säger Ella Lemhagen.