Anja Lundqvist, 52 år, har sedan filmdebuten 1999 haft flera succéer som mamma i Sune-filmerna, i serier som "Tusenbröder", "Gåsmamman" och "Heder" för att bara nämna några.
Men det var i filmen "Tillsammans" hon slog igenom som Lena i 1970-talskollektivet. I rollen som Lena i uppföljaren "Tillsammans 99" har hon fått recensioner som: " ... fullkomligt fenomenal, obrottsligt lojal med varenda nyck" (GP) ”En kvinna som har psykos är typ det roligaste jag sett” (P3 Klubben) och det går inte att säga emot. Det är svårt att inte imponeras av hennes ögon. I genomsnitt flyttar en människa blicken tre gånger per sekund, Lenas/Anjas blick flackar stundtals hit och dit som poppande popcorn i försök att ha total kontroll. Långt innan replikerna uttalas ändras ögonens uttryck pö om pö, pupillerna vidgas och minskas, de speglar hennes inre känslor som vore Anja Lundqvist sin rollkaraktär på riktigt.
– För mig är det väldigt intuitivt. Det är inget jag tänker på när jag spelar. Rollen finns redan där, den kliver in i mig och jag i den. När en roll är välskriven och situationerna är tydliga är det lätt att hitta specifika saker som skådespelare. Jag har inte träffat någon som arbetar med psykotiska patienter eller så. Att jobba med Lukas (Moodysson, manus och regi) är fantastiskt. När han regisserar har han fullt förtroende för oss och han är rak och tydlig. Fotografen Ellinor Hallin är också helt fantastisk, vi hade upp till fyrtio minuter långa tagningar, man visste inte när kameran skulle komma, säger Anja Lundqvist.
Ellinor Hallin är dokumentärfilmaren som vann en Guldbagge 2022 för bästa kortfilm "Little to Big" tillsammans med Uppsalafilmaren Ellen Fiske.
– Till syvende och sist handlar det om vilken skådespelare jag vill vara och jag har alltid velat bli berörd själv. Jag vill inte gå till jobbet och inte känna någonting. Jag vill uppleva det Lena upplever på riktigt och känna det i situationen, då får jag också tillgång till fler uttryck. På scen är det annat, samtidigt som man gråter kan man tänka att "hoppas Ica vid Sergels torg inte hinner stänga för jag måste köpa mjölk", säger hon och skrattar högt i telefonen.
Anja Lundqvist sitter i "en jätteskön skinnsoffa" på ett kafé i centrala Stockholm när vi hörs. Hon har en ledig dag och är på väg till gymmet. Sedan blir det fika med Alexandra Rapaport och Julia Dufvenius, två av hennes goda vänner och kollegor från serien "Heder" där Anja Lundqvist var medproducent.
För en kort tid sedan avled hennes mamma. Tillsammans med sin syster som bor i Uppsala liksom mamman gjorde har Anja Lundqvist stängt och låst barndomshemmet, radhuset i Ekeby, för sista gången i torsdags i förra veckan.
– Mamma dog i februari. Hon var en matriark, jag är så tacksam över att hon varit min mamma. Det känns så fysiskt på något sätt, jag har drömt jättekonstiga drömmar om att jag inte har städat ur allt, att jag har glömt tömma skåp i radhuset fulla med saker från vår barndom. Det är sorgligt men också skönt när man stänger dörrar. Mamma bär jag med mig för evigt, säger hon.
Alla högtider har firats hemma hos mamman i Uppsala, nu kommer Anja Lundqvist att hälsa på systern och sina systersöner i stället.
– Jag lämnade Uppsala i någon slags totalrevolt när jag var nitton med: jag ska aldrig komma tillbaka, jag hatar den här lilla hålan.
Den sista meningen väser hon fram i luren, innan hon skrattar högt, igen.
– När jag fyllde 35 och hade fått mitt första barn sa jag: åh vad vackert det är i Uppsala! Plötsligt var det som att staden mötte mig på nytt på något sätt. Den är ju rätt mysig i sin storlek. Stockholm kan vara rätt hårt, jag upplever ändå lite vänligare leenden i Uppsala. Och! Jag har alltid gillat UNT, det är alltid bra artiklar med kulturhändelser som ligger en nära, säger hon.
Hon beskriver sig som en teaterapa redan som barn men är noga med att påpeka att det inte alls är nödvändigt för att bli skådespelare.
– Min syster är lärare och jag brukar komma till hennes klasser ibland i och med att jag är med i Sunefilmerna. Då brukar jag säga till eleverna att det går minst lika bra att bli skådespelare om man är introvert eller blyg.
Hon berättar om sin pappa och hur han brukade berätta historier från Västerbotten, där både han och Anjas mamma är och var födda.
– Han är en enorm historieberättare. Det är också det jag gör som skådespelare, berättar historier, säger hon.