Dokumentären "Bangla Dreams" handlar om två unga kvinnor som flyr från svåra förhållanden inom textilindustrin i Bangladesh.
I slutet av 2023 bestämde sig filmproducenten Setareh Lundgren för att det var dags att starta eget.
– Det var ett svårt läge i branschen med många bolag som gick i konkurs. Men det triggade mig. Jag kände att nu vill jag göra det här på mitt vis och på det sätt som är bäst för regissörerna, säger hon.
Hemma i huset ett par mil sydväst om Uppsala har hennes bolag Meritis Film börjat få upp farten. Bolaget är inriktat på att producera internationella kvalitetsfilmer för bio, tv och strömningstjänster.
Om en månad åker hon till produktionseventet Deal Maker under filmfestivalen Hot Docs i Toronto. Huvuduppgiften är att pitcha den iranske regissören Yaser Talebis dokumentärfilm "No friend but the mountains". Filmen kretsar kring två av de sista herdarna som lever nomadliv i norra Iran.
I den svensk-iranska produktionen "No friend but the mountains" skildras två herdar som lever nomadliv i norra Iran.
Två gamla systrars kamp för att skydda sitt barndomshem är temat för den svensk-iranska filmen "Two sisters", som Setareh Lundgren ska sälja in.
Med sig har Setareh Lundgren ytterligare fyra filmer som ska presenteras för branschfolk. I praktiken handlar det om att hon ska övertyga finansiärerna om att satsa pengar på bolagets filmer med ursprung i Sverige, Iran, Irak och Bangladesh.
– Regissörerna som jag samarbetar med är internationellt etablerade och behöver inte speciellt mycket stöd i sitt arbete. Min uppgift är att fungera som brobyggare mellan filmarna och investerarna. Jag vill att regissörerna ska få fokusera på det konstnärliga och slippa diskussioner om ekonomi. De frågorna tar jag hand om, säger hon.
Men Setareh Lundgren kallar sig inte bara brobyggare, hon är också problemlösare.
– På det området är jag ganska vass. Det måste man vara som filmproducent, eller säljare för den delen. Man kan inte bara gå runt och vara deprimerad när det är motigt, utan det gäller att tänka i nya banor och hitta alternativa vägar framåt.
Du låter som en äkta optimist?
– Jag försöker att alltid vara positiv, vilket verkligen inte alltid är så lätt i filmbranschen. Samtidigt är jag beredd att jobba hårt för att nå mitt mål: se till så att begåvade regissörers filmer når publiken.
Setareh Lundgren kom in i branschen tidigt. De första åren regisserade hon flera filmer, bland andra dokumentären "Damtoaletten" som utspelar sig i damrummet på Flustret en festkväll 2006. Då hette hon fortfarande Persson i efternamn.
Producent var Setarehs mamma, filmaren Nahid Persson, som belönats med flera priser genom åren, exempelvis Guldbaggen och Kristallen.
Setareh Lundgren har rötterna i Iran och kom till Uppsala som treåring i mitten på 1980-talet.
Att pitcha en film inför 20 personer kan vara nervöst, men är en del av jobbet för producenten Setareh Lundgren.
Att Setareh Lundgren kom att slå in på samma yrkesbana som sin mor är knappast en tillfällighet.
– Nej, jag växte upp med klippljuden. Mamma satt hemma och arbetade, precis som jag gör i dag. Men det avgörande steget tog jag i 20-årsåldern när jag besökte dokumentärfilmfestivalen IDFA i Amsterdam. Jag såg mängder med filmer från världens alla hörn och blev helt fast. Efter den upplevelsen kunde jag inte tänka mig att arbeta med något annat.
Setareh Lundgren har ändå inte sin mamma som främsta mentor eller bollplank. Den funktionen har i stället filmproducenten Stina Gardell. Med henne kan Setareh vrida och vända på alla frågor som dyker upp.
Och det händer då och då – hemma i huset i Balingstabygden eller när hon är på resande fot. Arbetet som brobyggare och problemlösare kräver en hel del.
– Familjen går först, men jag skulle nog säga att jobbar för mycket och sover för lite just nu.
Setareh Lundgren åker till ett stort filmevent i Toronto om en månad. Då ska hon pitcha fem av bolagets aktuella produktioner.
Setareh Lundgren beskriver sig som en optimist. Hon väljer att se möjligheterna i stället för problemen i den svenska filmbranschen.