Regissören Gustav Górecki, var tidigare journalist på SVT Uppsala och fick stöd av Region Uppsala när han drog igång filmprojektet. "Stora delar av filmen har jag klippt i min gamla lägenhet på Torkelsgatan".
I dag känns det främmande att staten länge drev en egen hamburgerkedja. En ny dokumentär tar tittarna genom det kuriösa kapitlet i skandinavisk restauranghistoria.
Berättarrösten tillhör en raljant amerikan, uppenbart road av vad han kallar ”kommunistiska Sveriges" dröm om att bli en stormakt när det kommer till hamburgare. Men filmen är också en hyllning till svensk initiativkraft – och fräckhet.
För manus och regi står den tidigare Uppsalajournalisten Gustav Górecki, som gjort den med stöd av Region Uppsala. Han fick idén för fem år sedan.
– En kollega berättade att när han var liten så fick han inte gå på McDonalds. Hans familj gick bara på Clock, av ideologiska skäl, säger Gustav Górecki.
Historien om Clock fick honom att häpna.
– Jag tyckte att det var helt sjukt att det inte var någon som hade gjort en dokumentär redan.
Varför kände du så?
– För att det är så pass världsunikt med en statlig hamburgerkedja. I vår tid låter det ju helt bananas. Sedan förstod jag att de hade någon sorts folkhemsinriktning, med ananasburgare och Bamsetema för barnen. Clock kunde bara ha hänt i Sverige.
Filmen "Clock – Socialist Burgers Inc", med premiär 2 februari på SVT, startar på 1970-talet. McDonalds hade kommit till Sverige. Snabbmatskedjans gyllene kombination av fett, salt och socker gjorde succé. Hamburgaren blev hipp.
Clock på Sergelgatan i Stockholm. I dåtidens Sverige var det inte konstigare med en statlig hamburgerkedja än monopol på sprit och spel.
Då vädrade den enorma statliga restaurangkoncernen SARA (Sveriges allmänna restaurangaktiebolag) fara. Eller snarare doften av pengar.
För varför skulle jänkarna ha monopol på billiga hamburgerrestauranger med plastbrickor i bjärta färger och barnmenyer med leksaker?
Clock öppnade 1976 – och kopierade konceptet. En bitter strid mellan kedjorna startade. Men vad hade då Clock att komma med?
Signaturburgaren “Big Clock”.
Här fanns förstås "Big Clock", motsvarigheten till "Big Mac". Liksom en baconburgare, som liknade en upphottad klubbsandwich, samt den ”nyttiga” burgaren "Big Dream" med en ananasskiva mellan bröden. Från början fanns även en korvburgare, med en stor skiva korv. Den slopades snabbt.
Själv hade Gustav Górecki aldrig hört talas om Clock.
– Jag är från Mjölby och född 1991. Sveriges sista Clock stängde 1999 så teoretiskt hade jag kunnat hinna med ett besök men tyvärr hann jag inte.
Clock fanns under en kort period i Japan.
Hela historien om Clock är rolig, tycker han. Humorn genomsyrar också dokumentären.
– Jag försökte väl från början berätta den med lite mer allvar men min producent (ihop med Julia Wickström Giraldeau, reds anm) och klippare Petter Hansson kom på många roliga idéer. Till exempel filmens amerikanska voice-over.
Att få tag på intervjupersoner var lätt. Medverkar gör experter som måltidsforskaren Richard Tellström ("Clock är ett unikt bidrag till att förstå svenskarna som folk") liksom tidigare chefer på både Clock och svenska McDonalds.
– Folk älskar att prata om Clock, säger Gustav Górecki.
Intervjuerna bjöd på ännu fler överraskningar, när historien vecklades ut.
– Det kom nya grejer hela tiden. Ett exempel är utlandsäventyren, som har varit väldigt lite dokumenterade.
Filmen "Clock – Socialist Burgers Inc", med premiär 2 februari på SVT Play, berättar om Clocks uppgång och fall.
Clock hade lanserats i Norge och Finland men på 1980-talet fanns ännu större planer. Sagan ställs på sin spets när kedjan plötsligt får ambitionen att ta över världen. Där räckte den inte till, kort sagt.
Japan skulle storsatsa på 50 Clockrestauranger men det blev bara en, som varade i något halvår. I Kuwait fanns faktiskt en restaurang i ett par år. Försök gjordes även i Kina, med Clockhamburgare av anka. Det blev inget med det.
Varför är det så kul med Clock?
– Dels är det väl kraften i nostalgin. Att folk ömmar för det här gamla Sverige som kunde vara väldigt naivt och definitivt hade sina brister.
Att det gamla ”DDR-Sverige” slog knut på sig själv i drömmen om att förädla amerikansk kultur är så klart komiskt. Liksom den extrema kontrasten mot dagens Sverige. Mot slutet peggar filmen upp för eftertanke. Är Sverige verkligen landet lagom? Eller ganska extremt när vi håller på med våra små experiment?
– Många som ser den kommer nog att tänka att "Gud vad knasigt Sverige var förr i tiden". Men jag hoppas att man även ska kunna se den och fråga sig om vi kanske håller på med något lika knasigt i dag, fast åt andra hållet. Kanske kommer vi i framtiden titta tillbaka på fria vinstuttag i skolan och säga att ”det var en konstig grej”, säger Gustav Górecki.
