Svensk film krisar. Biobesökarna är för få. De statliga anslagen har urholkats och internationellt sett har Sverige en låg offentlig finansiering – det konstaterade filmutredningen i en nulägesrapport i somras.
Anslagen till Filminstitutet ligger kvar på samma nivå (550 miljoner kronor) som 2017 och filmstödets reella värde har minskat med nästan 25 procent.
– Svensk filmindustri har väldigt stora problem – i alla led. Det är problem som ligger på kulturdepartementets bord, säger Jakob Abrahamsson, vd på distributionsbolaget Nonstop Entertainment.
Utbuad
Samtidigt som branschens förhoppningar på filmutredningen är höga gjorde Parisa Liljestrand (M) sin ståndpunkt tydlig i sitt utbuade invigningstal på Göteborgs filmfestival 24 januari, tycker han.
Kulturministern framhöll att det inte är politikens uppgift att kräva "medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina egna prioriteringar".
– Budskapet var: "det finns inga mer pengar att få från staten". Det är min läsning av situationen. Hon satte ner en flagga på spelplanens bortre hörn.
Jakob Abrahamsson är även med och driver Stockholmsbiografen Capitol, samt är medproducent till den bioaktuella filmen "Garbo, where did you go". Han hoppas att filmutredningen lägger fram förslag "av dignitet", som kan knuffa branschen i rätt riktning.
– För att göra filmer som är både breda och bra behövs mer pengar i systemet. Filminstitutet är på gång med att höja maxnivåerna för stöd – och jag hoppas att filmutredningen drar åt samma håll. För att göra filmer som ses av många krävs en summa pengar som är väldigt svår att pussla ihop numera i Sverige.
"Flopp"
"Mer pengar", både från strömningsjättar och från staten, efterfrågar även Nina Andersson, vd för Folket hus och parker och trycker på vikten av stöd till landsortsbiograferna. Manolo Diaz Ramö på OFF efterlyser en bred filmpolitik som inkluderar också de mindre, oetablerade. Han tar den dubble Guldpalmsvinnaren Ruben Östlund som exempel.
– Hans första film, "Gitarrmongot", blev en flopp men han fick ändå fortsätta.
Kulturministerns tal ser Manolo Diaz Ramö som ett led i en oroande polarisering:
– Vinden blåser mot att utmåla filmskapare som ett slags elit som utnyttjar svenska skattemedel, men verkligheten är en helt annan, våra medlemmar kämpar verkligen för att få saker att gå runt.