"No time to die" var inte en av årets bästa filmer – men för den biosvultna publiken var den en av årets mest efterlängtade. Var den då värd att vänta på? Jo, den var en värdig och sentimental sorti för Daniel Craig i rollen som James Bond, och kunde i mitt tycke ha satt punkt för sagan om den älskade spionen.
Nästan lika efterlängtad var Denis Villeneuves hajpade mastodontfilm "Dune" – suggestiv science fiction för finsmakare som skänkte hopp om intelligent liv i universum efter år av halvdana "Star wars"-filmer.
Pandemin satte länge käppar i hjulet för biograferna, men tydligen inte för filmskaparna, som gjorde 2021 till ett av de bästa filmåren på länge. Av årets bästa filmer är flera också de senaste årens bästa. Så är fallet med Kelly Reichardts stillsamma "First cow", som handlar om mjuka, tjuvmjölkande pälsjägare som drömmar om ett annat liv, liksom Jane Campions långfilmscomeback "The power of the dog", en laddad uppgörelse med vilda västerns råbarkade machomän. Samma sak gäller Paul Schraders hårdnackade och smarta spelhajsfilm "The card counter" samt Lee Isaac Chungs jordnära uppväxtskildring "Minari".
Wes Andersons episodfilm "The french dispatch" var något av en överdos, men ska man dö av en sådan så ska det väl vara just Anderson som tar kol på en? Och även om Emerald Fennells "Promising young woman" var aningen ängslig så var det lyckat att låta den romantiska komedin möta mörker och metoo.
Finns det några icke-amerikanska filmer värda att minnas? Jo, tyske Burhan Qurbanis hypnotiska uppdatering av Alfred Döblins roman "Berlin Alexanderplatz", bosniska Jasmila Zbanics kamp-mot-klockan-film "Quo vadis, Aida?", om timmarna som föregick massakern i Srebrenica, och svensk-costaricanska Nathalie Àlvarez Meséns onda men vackra saga "Clara Sola" – och inte att förglömma brittiske Steve McQueens kärleksfulla antologi "Small axe", om Storbritanniens västindiska diaspora, eller fransmannen Florian Zellers kammarspel "The father", med en makalös Anthony Hopkins. Kärleksfull var också dansken Thomas Vinterbergs skildring av drucken heterosexuell manlighet i livsbejakande "En runda till".
Årets bästa dokumentär var den ryske filmskaparen Victor Kossakovskys "Gunda", en estetisk helgjuten film om en sugga, hennes kultingar och andra djurs liv på en naturskön bondgård. Aldrig har en filmskapare visat så stor respekt för djuren som subjekt. Tätt följd av en mörk pärla bland alla dessa medelmåttiga och standardiserade porträttdokumentärer – den norska filmen "Självporträtt", en mäktig sorgesång över den unga, självlärda, norska fotografen Lene Marie Fossen, som bokstavligt talad tynade bort i anorexi.
Svensk film, då? Stack ut gjorde Ronnie Sandahls "Tigrar" och Ninja Thybergs besläktade "Pleasure". Men de kunde inte mäta sig med norrmannen Joachim Triers hittills bästa film "Världens värsta människa".
Fick du ett biopresenkort i julklapp? Undrar du vilken film du ska gå och så? Just nu visas smällkaramellen "Annette", en helvild Hollywood-saga med extra allt, eller varför inte Steven Spielbergs nytolkning av kultmusikal "West Side story" – den enda av årets många nyinspelningar som överglänste originalet. Fick ni inget presentkort? Då kan jag trösta er med att flera av nämnda filmer redan nu finns att strömma.