Eva och Harald har absolut ingenting gemensamt. Hon Àr en sjÀlvutplÄnade fysioterapeut som sörjer sin skilsmÀssa och fasar för den annalkande pensionen. Han Àr en pompös DramatenskÄdespelare som njuter av att ta plats och stÄ i centrum. Men nÀr Harald drabbas av en stroke korsas deras vÀgar, och med alla sina olikheter förÀndrar de varandras liv.
âââAndra aktenâ Ă€r en genial titel â i dramatiken brukar det vara den bĂ€sta. Och sĂ„ kan det bli i livet ocksĂ„, som hĂ€r nĂ€r Eva tar steget att börja tĂ€nka lite mer pĂ„ sig sjĂ€lv, sĂ€ger Rolf LassgĂ„rd.
ââDet Ă€r en andra akt för Harald ocksĂ„, att han gĂ„r igenom det hĂ€r helvetet och kommer ut pĂ„ andra sidan och har vuxit genom mötet, sĂ€ger Lena Olin.
Olin och LassgĂ„rd kĂ€nns som gamla kompisar, trygga och glada i varandras sĂ€llskap. Men vĂ€nskapen Ă€r ny. Med undantag för ett flyktigt möte pĂ„ en röstlektion för skĂ„despelare pĂ„ 1970-talet (âden minns inte du, Lenaâ) hade de inte trĂ€ffats förrĂ€n de började arbete med âAndra aktenâ.
I samma veva som Rolf LassgĂ„rd slog igenom som filmskĂ„despelare i början av 90-talet flyttade Lena Olin till USA. Det var först för tio Ă„r sedan som hon âupptĂ€ckteâ honom, i Dramatens uppsĂ€ttning av âUtvandrarnaâ.
ââJag blev jĂ€tteimponerad, âfasen sĂ„ bra!â. Och det sa jag till alla mina svenska skĂ„despelarkompisar, som tyckte att âdet var ett jĂ€vla tjat om Rolf LassgĂ„rdâ, sĂ€ger hon och skrattar.
Politisk scenskola
Men Àven om de inte har kÀnt varandra lÀnge, och trots att de har jobbat i helt olika sfÀrer, sÄ finns det en lÀnk mellan dem. De Àr födda samma Är, och fostrade i samma teaterkultur.
ââScenskolan pĂ„ 70-talet var vĂ€ldigt politisk. Att börja sin karriĂ€r med den grunden, det Ă€r vĂ€ldigt annorlunda mot att ha haft en söt bild pĂ„ sig sjĂ€lv som man har sökt agenter med i Los Angeles. Att dela den kĂ€ndes vĂ€ldigt vilsamt och kreativt och positivt. Jag kĂ€nde en sjĂ€lvklarhet med Rolf, sĂ€ger Lena Olin.
Kanske Ă€r hans rollfigur i âAndra aktenâ en mer komplicerad motspelare. Harald Skoog Ă€r en scendiva ut i fingerspetsarna, en tiljornas lejontĂ€mjare som vĂ€xlar mellan översvallande hjĂ€rtlighet och (nĂ€r hans kropp sviker honom) vĂ„ldsamma raseriutbrott.
Rolf LassgĂ„rd undrade först varför filmskaparna hade valt en âkollektivistisk frigruppsspelare som knappt har varit pĂ„ de hĂ€r stora stjĂ€rnteatrarnaâ till rollen, men hittade sĂ„ smĂ„ningom sin Harald.
ââHan Ă€r skriven lite grann som 50-, 60- och 70-talens stora divor. Jag tĂ€nkte att hans beteende handlar vĂ€ldigt mycket om rĂ€dslor, som tar sig andra uttryck för honom Ă€n för mig.
För Lena Olin Àr Dramaten en hemtam miljö, hon var anstÀlld pÄ teatern under ett decennium, innan den internationella karriÀren tog fart. Men som barn till skÄdespelarna Stig Olin och Britta Holmberg vÀxte hon ocksÄ upp bland den gamla skolans Dramatenikoner som Jarl Kulle, Ernst-Hugo JÀregÄrd och Margaretha Krook.
ââAlla var âlarger than lifeâ, sĂ„ jag förstod mig nĂ€stan inte pĂ„ vanliga mĂ€nniskor som kom fram och sa âkan ni tala lite tystare, för vi blir vĂ€ldigt stördaâ. För mig Ă€r det bĂ„de nĂ„got jĂ€vligt jobbigt och nĂ„got vĂ€ldigt sött med Harald.
Fler över 60
âAndra aktenâ Ă€r en del i ett skifte i film och tv, dĂ€r mĂ„nga fler berĂ€ttelser Ă€n tidigare handlar om mĂ€nniskor över 60. Lena Olin tror att det delvis beror pĂ„ ett större fokus pĂ„ inkludering efter metoo-rörelsen, men ocksĂ„ pĂ„ att branschen har fĂ„tt upp ögonen för nya möjligheter att göra vinst.
ââDe som satsar pengar vill ha utdelning, och nu har de upptĂ€ckt att folk inte bara vill se tonĂ„ringar pĂ„ film. Sedan Ă€r livsfrĂ„gorna mer komplicerade och utmanande för mĂ€nniskor som har levt ett tag och varit med om en del, sĂ€ger hon.
Rolf LassgÄrd menar att man inte fÄr glömma att en 70-Äring inte alltid har varit 70.
ââMan har ju hela sitt liv i sig. Eva och Harald har en 17-Ă„ring inom sig ocksĂ„, som kommer fram nĂ€r de drabbas av de hĂ€r kĂ€nslorna.
Och att gĂ„ i pension, det Ă€r inte aktuellt för nĂ„gon av dem. Att trappa ner pĂ„ arbetet skulle vara som att âtrappa ner pĂ„ att varaâ, förklarar Lena Olin.
ââNĂ€r jag var jĂ€tteung sa Ingmar Bergman till mig att âvarenda cell i dig Ă€r skĂ„despelerska, det kommer du aldrig att komma ifrĂ„nâ. Varför skulle man sluta? Det blir ju bara roligare. Man har Ă€nnu mera liv, Ă€nnu mer erfarenhet â Ă€nnu mer att berĂ€tta.