På plats
Uppsala kortfilmfestival
Reginateatern, måndag
Festivalens rötter går tillbaka till 1982, även om det dröjde några år innan den blev en renodlad kortfilmfestival. Den är inarbetad, har ett gott rykte men gör inte lika mycket väsen av sig som sina betydligt yngre och bullrigare kusiner – reggaefestivalen, gitarrfestivalen och Uppsala magic & comedy.
Den som ger sig tid att botanisera i det rika utbudet av kortfilmer från hela världen inser snabbt att kortfilmfestivalen har mycket att erbjuda. I år behöver man inte ens bege sig till visningarna på Reginateatern, det går även bra att sitta hemma och använda sig av festivalens playtjänst.
Den finessen återkom flera av talarna vid måndagens invigning till. Festivalproducenten Sigrid Hadenius exemplifierade med att 5 000 elever på förskolor och grundskolor under veckan kommer att kunna strömma filmer som hör till specialprogrammet Kortfilmfestivalen UNG.
Antalet filmer i år är 250, varav fem visades på invigningen. Den film som kanske gjorde störst intryck var dokumentären "My deadly beautiful city" som utspelar sig i den stängda ryska staden Norilsk i norra Sibirien. Staden byggdes av Gulagfångar under Stalintiden och räknas som en av världens mest förgiftade städer på grund av den hänsynslösa gruvdriften. Trots de bolmande skorstenarna och den torftiga stadsplaneringen älskar många av invånarna sin stad. Rörande och sorgligt på samma gång.
Återstår att se hur många som kommer att besöka visningarna på Regina i år. På måndagens första visning av sju filmer i den internationella tävlingsklassen var det väldigt gott om plats i den coronaanpassade salongen. Förutom UNT:s utsände sågs filmerna av endast två betalande besökare.
– Det första passet före invigningen brukar inte vara så välbesökt. Och i år är ju inte tävlingsjuryn på plats heller, sade Niclas Due Gillberg, festivalchef.
Programmet gick under namnet "Förbindelser" och visade sig bestå av sinsemellan väldigt olika filmer. Från minimalistisk blyertsanimation (den litauiska filmen "Šukavimas") via svart kinesisk humor ("I'm too busy") till brasiliansk mystik (spelfilmen "O Jardim Fantástico").
Att komma ut i dagsljuset på Trädgårdsgatan efter sådana filmupplevelser i biomörkret är en kontrast som heter duga.