– Det stora problemet är personalomsättningen, vi får ingen kontinuitet, säger Christianne Simson, samordnare för anhörigstöd på Region Uppsala.
Sorg – del 4
Det tutar upptaget i Christianne Simsons telefon. När hon till slut svarar berättar hon att hon precis lyssnat på en man vars fru är dement. De har varit gifta i snart 70 år.
– När hon eller han dör, då snackar vi sorg. Att förlora en livspartner är den absolut tyngsta sorgen. Forskarna har tittat på hur man klarar av att anpassa sig till det nya livet. Tyngden av en livspartners död beror på hur länge relationen har varit. Sorgen hos mannen jag pratade med, den att hans fru inte längre finns även om hon lever, är en sorg vi inte alltid uppmärksammar, säger hon.
Christianne Simson har arbetat med anhörigstöd sedan 1998. På den tiden arbetade hon som undersköterska på akuten och fick en dag till uppgift att städa upp i kassaskåpet där tillhörigheter efter avlidna förvarades. Det kan vara sönderklippta kläder (från när patienter tagits omhand akut), tandproteser, hörapparater, solglasögon – allt möjligt. Hon ringde de efterlevande för att berätta att tillhörigheterna fortfarande fanns att hämta.
– När jag ringde blev varenda en jätteglad att sjukvården hörde av sig, alla ville prata om tiden på akuten. Därför gick jag till min chef och sade att vi måste göra något för de efterlevande. Då fick jag möjligheten att arbeta upp rutiner för efterlevandestöd. Det var inte lätt att genomföra, det fanns ett motstånd, jag tror det handlade om den egna rädsla för döden, även bland sjukvårdspersonal.
Tiderna har ändrats säger hon, men rädslan för döden består, det vittnar även flera efterlevande om som UNT intervjuat i tidigare artiklar i denna serie om sorg. Samtliga uttrycker en önskan om bättre bemötande.
– Det är så fruktansvärt svårt att sitta med anhöriga som mist någon. De är ofta i svår chock och har inte förstått vad som hänt. Orden räcker inte till och att som personal försöka lindra och bota är svårt. Vi vill ju sy ihop och sätta plåster på, men här kan vi inte göra det. Många anhöriga förväntar sig också någon form av plåster och det går inte att ge, de måste leva sin sorg. Det är väldigt personligt för all sjukvårdspersonal hur man tar sig an den arbetsuppgiften, vi får heller ingen regelrätt utbildning i detta, säger Christianne Simson.
Christianne Simson är samordnare för anhörigstöd på Region Uppsala.
Det sjukvårdspersonal kan göra är att där och då möta anhöriga, öppna upp genom att ställa en öppen fråga, menar hon. Till exempel om patienten har några tankar om vad som ska hända när hen dör eller om den som är anhörig har några tankar kring vad som händer när patienten dör.
Personalen kan hänvisa vidare till kuratorer och andra yrkesgrupper som har mer utbildning. Efterlevande får också en mapp som innehåller bland annat en bok om sorg och kontaktuppgifter till olika föreningar.
– Vi ringer upp efter två veckor för att fråga om allt gått bra. Innan de åker hem från akuten säger vi att vi hör av oss och frågar om det är ok. De flesta säger ja. Efter tre månader ringer vi igen. Syftet är att räta ut frågetecken och hjälpa anhöriga att få kontakt kanske med en läkare för att förstå vad som hänt, säger Christianne Simson.
Sjukvårdspersonal kan hänvisa vidare till kuratorer och andra yrkesgrupper som har mer utbildning inom sorg. Efterlevande får också en mapp som innehåller bland annat en bok om sorg och kontaktuppgifter till olika föreningar, enligt Christianne Simson.
Enligt Simson finns det stora problem med bemötandet, men säger också att det finns verksamheter som gör det bra, tyvärr är det väldigt personbundet.
– Det stora problemet är personalomsättningen, vi får ingen kontinuitet och det prioriterade uppdraget för sjukvårdspersonal måste vara att rädda liv, säger hon.