Om det nu inte går att tävla i musik går det inte bättre att tävla i koreografi. Tisdagskvällens eurosupersändning var ett hygglig exempel.
Dansande flygkapten i San Marinos internethyllning mot cypriotiska afroditesångerskor.
Österrikes billigt självlysande underklädesdans ställt mot Ryssland lyckorpillerdopade discogummor.
Lettlands vagt dansande skolfröknar från tidigt 70-tal i närkamp med Montenegros skolteater anförd av en Rambo Amadeus där Björn Ranelid och Thorsten Flick förenades i samma figur och nummer.
Det skär sig rätt bra kort sagt, inte bara i låtval. Just så som Eurovsion musikaliskt alltid varit och numera är allt tydligare när det inte finns något blyghet att testa precis vilken genre från vilket årtionde som helst. Vi har ju själva skickat opera till eurodisco med Malena Ernmans La Voix 2009 och har förstås inte så mycket att säga.
Så vad gör Europa en tisdagkväll i maj (hos värdnationen Azerbajdzjan var det ju dessutom mitt i natten lokal tid)? Ser ännu en i raden av för långa mellanakter och tre maskinelllt stela programledare presentera 18 länder som satsat mångmiljonbelopp för en plats i lördagens final.
De som lagt pengarna på fel grej vara alla som försökte vara mer än udda, för de som gick vidare var påtagligt traditionella radiopoplåtar. Enda undantaget var Albaniens Rona Nishliu vars avancerade håruppsättning och långa toner imponerade på ett annat sätt.
Satsat rätt hade Grekland, Rumänien och Cypern. Samtliga hade vart enkla, glada popslingor framförda av kvinnliga artister.
Och nordiskt gick såväl Danmark som Island vidare. Men inte finska Pernilla Karlsson. Tävlingens enda bidrag på svenska fick respass direkt.
TILL FINAL:
Rumänien, Grekland, Moldavien, Island, Ungern, Danmark, Albanien, Cypern, Ryssland , Irland