Videon är inte längre tillgänglig
Luften är full av damm och andakt. Dammet kommer från den sand som stabiliserar de stora gjutformar av gips som väntar på den flytande metallen som kastar ett intensivt sken rakt upp i luften från den golvfasta ugn där den snart har nått en idealtemperatur som ligger någonstans runt 1 100 grader.
Andakten beror dels på uppdragets art, att gjuta konstnären Hanna Belings skulptur till Fadime Sahindals minne, och dels på att bronsgjutande har något nästan sakralt över sig. På Herman Bergmans konstgjuteri bredvid Skogskyrkogården i Enskede verkar i varje fall alla anställda fullt införstådda med konsthantverkets mångtusenåriga historia. När det börjar bli dags att fylla gjutformarna är det inte bara vi besökare som storögt tittar på den glödande massan, utan också de som arbetar i lokalen och har varit med om processen otaliga gånger förut. Kanske är luften mest av allt fylld av passion.
Hanna Beling är förstås också på plats, och med sig har hon en liten modell av det träd hon skapat för Fadimes plats vid Fyrisån. Bronsträdet blir ungefär 160 centimeter högt, och med sockel runt två meter. Den actionfyllda del av gjutningsprocessen som vi samlats för är bara en liten del av arbetet. Efter att Beling skapat en fullskalemodell av skulpturen i gips och gasbinda görs en silikonform, i den gjuts en vaxmodell som omsluts av den gips som efter att vaxet har smälts ut blir den form som metallen hälls i. Skulpturen gjuts i ett tiotal delar som sedan ska svetsas samman, ciseleras, patineras och putsas. I början av juni ska skulpturen bli en del av Uppsalas offentliga rum.
Från början avsåg Hanna Beling att placera Fadime Sahindals ansikte på trädets stam, men efter samråd med beställaren Uppsala kommun, som är mån om att skulpturen ska omfatta allt patriarkalt betingat våld och inte bara det så kallade hedersvåld som tog Fadimes liv, ersattes anletet med en spegel där betraktaren kan se sig själv. Om eller i vilken utsträckning detta har påverkat skulpturens slutgiltiga uttryck, som möjligen blivit mer anslående med Fadimes ansikte, återstår att se. Först måste skulpturen bli klar.
Fem bronsgjutare i silverfärgade skyddskläder rör sig kring den heta golvugnen. För ett ögonblick ser de ut som schlagerartister eller deltagare på ett science fiction-konvent. Men mest av allt ser de ut som proffs som vet vad de gör. Den flytande metallens temperatur finjusteras manuellt genom att en av gjutarna täcker för ett hål i ugnen, och sedan lyfts en glödande bytta ur golvet. En bit papper på en gjutform självantänds av strålningsvärme och hela rummet blir hett som en medelsvensk bastu.
Det låter möjligen löjligt att påstå att hela processen har något evigt över sig. Men att gjuta i något så beständigt som brons är lite som att rista in ett litet hack i tidens gång.