Det är likadant varje år. Överallt bilder på blänkande lussebak, juliga emojis och skrattande ungar i stickade tröjor. Alla vet att det inte är den verkliga julen, men vi lever både i dröm och verklighet, eller hur? Kanske är det därför det känns som en sådan befrielse när de dyker upp, de andra bilderna. Varje år nya varianter, vanligen i bokhandelsfönster. De känns igen redan på omslagen. Det är tomteluvor, julgranskulor och så vidare – men spåren i snön är av blod. Titlarna kombinerar orden ”mord” eller ”död” med sådant som ”julafton” och ”jultomten”. Juldeckarna.
Det sägs ibland att det så kallade nordiska deckarundret handlar om att samhället här tycks så perfekt på ytan, så välordnat. Sett utifrån tycks det verkliga Sverige liksom gömt bakom en tavla med pastoralmotiv eller en broschyr från folkhemstiden. Saker måste hända bakom! Handlar de många kriminalberättelserna som kommer till jul om något liknande? Är det för att julen förväntas vara så mysig och perfekt att impulsen: ”något måste vara fel” är extra kittlande?
I antologin ”The twelwe crimes of Christmas” från 1981 (på svenska ”Jul, jul, spännande jul” 1982, översatt av Majken Cullborg) samlas tolv författares korta spänningsberättelser med jultema. Här ryms alltifrån klassiska pusselgåtor till relationsdramer och kallblodiga mord, men också 1700-talpastischer och metaberättelsen ”Drama kring Dickens”. Samlingen avslutas med ”Julens trettonde dag”, en liten gåta i kalla krigets skugga av Isaac Asimov. Asimov, som också är redaktör, talar i förordet om julens bakgrund i naturens skiftningar. Alla kulturer som upplever det firar vintersolståndet, menar Asimov, och skildrar hur de romerska ”saturnalierna” gradvis övergick i julfirande efter kristendomens intåg. Det var en organisk utveckling, men idag har julfirandet, menar Asimov, sedan någon gång på 1800-talet stelnat i en form. Förutom bilden av jultomten är en ”nutida myt” att julen är ”tidpunkten för en sorts allmän välvilja, då till och med det hårdaste hjärta veknar. Det temat har för alltid odödliggjorts i Charles Dickens A Christmas Carol.” Just detta ger dock, poängterar Asimov, deckarförfattarna möjlighet att skapa chockverkan bara genom att förlägga brottet i december. De behöver knappt ens använda våld för att folk ska häpna över att myset besudlas! Asimov bekräftar alltså teorin om en idyll att spräcka, men att skylla på Dickens är orättvist. Inte bara innehåller många av dennes julberättelser såväl skräck som frän samhällskritik: dessutom var Dickens själv redaktör för samlingar av skilda julberättelser. De gavs ut som julnummer av hans tidskrift ”Household Words” under 1850-talet, kallades ”A round of Stories by the Christmas fire”, och ger, vilket Melisa Klimaszewski konstaterar i en nyutgåva från 2008, en insikt i ”hur otäcka många viktorianska julberättelser faktiskt var”.
2000-talets svenska motsvarigheter är kanske bokförlaget Semics antologier, där författare som Henning Mankell, Håkan Nesser, Aino Trosell och Åsa Larsson samlas under titlar som ”Mord i juletid”. Kvalitén i den typen av böcker är dock ofta ojämn: vill man vara på den säkra sidan är det äldre mästare som gäller. Dels finns klassiska fullängdsdeckare från den gyllene deckaråldern, som Francis Duncans ”Murder for Christmas” från 1949, ”A Mystery in White” av J Jefferson Farjeon från 1937 och förstås Agatha Christies mästerstycke ”Hercule Poirots jul” från 1938. Även i det korta formatet är Christie svårslagen: i en samling betitlad efter novellen ”The Adventure of the Christmas Pudding” från 1960 liknar hon rentav berättelserna vid olika rätter i en klassisk brittisk julmiddag.
En nutida bärare av denna tradition är P D James, vars korta julberättelser just första gången utgivits på svenska under titeln ”Mistlar och mord” (Wahlström och Widstrand). James kan sitt arv, förstås: det är gods och hedar, lantkommissarier och mord i bibliotek. Men liksom Dickens på samma gång parodieras och hyllas i ”Drama kring Dickens” av John Dickson Carr, hänvisar James till Christie med både respekt och en retsam, uppfriskande distans: som en välbehövlig beska i toddyn.
Den svenska juldeckaren har en lång väg att gå innan den når upp till den här traditionen. Visserligen finns exempel på den specifika varianten ”Luciadeckare” hos till exempel Maria Lang (”Vitklädd med ljus i hår”, 1967) och i Camilla Läckbergs Fjällbackaserie (avsnittet ”Ljusets drottning”, 2013). Men i Sverige tycks vi annars mest ägna oss åt en annan typ av julmörker: den dysfunktionella familjens. Konceptet kallas ibland ”Norénjul” efter Lars Noréns familjemisärskildringar där hat och gamla hemligheter snart spräcker mysets tunna skal. Å andra sidan: är det upplägget verkligen så skilt från klassiska mysterier? ”Hercule Poirots jul” handlar om en elak gammal far som samlar sina vuxna barn som hatar honom på ett ensligt gods för att fira jul. Det är upplagt för avslöjanden, uppgörelser, och ja: mord. Norén hade kunnat använda Christies manus och bara ändrat tyngdpunkten. Detsamma gäller en mängd klassiska julmysterier liksom flera historier i färska ”Mistlar och mord”. Kan det vara så att lockelsen att förlägga mörka berättelser till julen inte bara handlar om att skapa billiga kontrasteffekter, utan avslöjar något djupare? Julen är för många en tid för möten, väntade som oväntade, obekväma som bekväma. Släktingar och spöken kan vara förvillande lika.
Och här i Norden är julnatten – som liksom för romarna är magisk sedan långt innan kristnandet – en natt för både ljus och mörk magi. Till och med andarna i Dickens julsaga visar ju på relationer som gått snett i det förgångna, nuet och framtiden.
Jag tror för min del inte att fenomenet juldeckare handlar bara om att kladda på en befintlig idyll, och inte heller om att leva så skyddat att man tror att ondska är fiktivt och mysigt. Jag tror att det också handlar om att erkänna en inneboende osäkerhet och mångtydighet vid årets slut som inte försvunnit bara för att vi ersatt den ombytliga julbocken med den beskedliga jultomten. Tvetydigheten ryms inte i de fina bilderna vi matas med, men en högtid som handlar om spelet mellan mörker och ljus kan inte ostraffat förneka det ena: just med det falska ljuset kommer den verkliga misären. Juldeckarna fångar därmed på sitt sätt en del av julens själ, och är i sina bästa stunder en ventil för de många som, med Asimovs ord, är ”i behov av en hälsosam motvikt till helgens sötsliskighet”.
God jul!