Städers själar förändras långsamt, ofta omärkligt. Inte i första hand enligt en önskad utvecklingskurva. Oftast mer som en personlighet, något som gradvis svarar på förändringar i omgivningen och gradvis anpassar sig på bästa sätt till de nya förutsättningarna.
En höstkväll 2010, kort efter min pappas bortgång, fick jag ett oväntat telefonsamtal. En japansk vän till familjen meddelade att hon var i Sverige och avsåg delta i också den svenska begravningsceremonin. Olika artighetsprotokoll rullade igenom mitt huvud och jag var snart klar över att jag måste hämta henne och bjuda på middag i vårt hem. Inte helt bekvämt, barn i blandad förskoleålder omgav mig och hemmet var inte i representativt skick, men det fanns inget alternativ. Hon befann sig nu på ett hotellrum i Upplands Väsby och jag satte mig i bilen för att hämta henne. Fru Yasui är inte pratsam och inte särskilt bra på engelska. Bilresan tillbaks mot Uppsala förflöt mycket långsamt och mycket tyst. Motorvägslandskapet längs Stockholms norra förorter föreföll extra ödsligt. Hennes man och min far hade varit de som hållit i gång samtalen. Nu var deras frånvaro påtaglig.
Efter ett tag började jag fråga henne saker om Tokyo. Jag har hört flera japaner i hennes generation, med sorgsen röst säga saker i stil med att Tokyo är en stad att arbeta i, inte leva i. Det hade förvånat mig varje gång. Jag älskar Tokyo. För mig är Tokyo som en regnskog, vild och oförutsägbar, oöverblickbar, ständigt i rörelse. Med en dovt hamrande puls, verkligen som ett levande väsen. Jag frågade henne om detta, hur hon såg på saken. Hon svarade mycket kort att jo nog var Tokyo en okej stad att bo i men det var ju inte som på 1960-talet, då var det, menade hon, en helt annan stad. Jag tror inte att hon sa något mer konkret än så eller gav något exempel på vad hon menade, men jag minns att i mitt medvetande slog tanken ut som en tung magisk fyrverkeripjäs. Tokyo på 1960-talet. Ett grönare Tokyo, gladare, mindre stressat, öppnare, mindre plågat av produktionskrav och ekonomisk vinst men med samma frustande växtkraft som i dag, men då i början av allting. En tid då den japanska kulturens intensitet och kollektivistiska effektivitet ännu inte hade kommit in i de övervarv som präglar den i dag. Min fantasi fyllde i allt som den fåordiga konversationen utelämnade. Det måste varit en fantastisk plats. Nu var den platsen förlorad.
Städer består av två grundämnen: Förändring och nostalgi.
Omständigheten är fascinerande. En viktig del av min, och andras tror jag, fascination för städer, handlar om förändring. Man söker sig till händelserika platser, platser som förkroppsligar och förmedlar förvandling. Staden blir ett löfte om händelser och möjligheter, ett löfte om en bättre framtid. Omvänt är det något olustigt med städer som stannat av. De får något musealt eller spöklikt över sig. Krympande städer eller avfolkningsorter uppfattar vi intuitivt som problematiska även om det inte måste vara fallet.
När man för andra gången besöker en stad och återvänder till de platser som format ens minne av staden, blir man genast irriterad om de inte är likadana som första gången. Man vill att staden ska förändras, förändringen i sig är livgivande. Men man vill också att den för alltid ska vara densamma. Lite som med sina barn. Måtte de aldrig bli vuxna, men det är ändå förstås det man vill. Nostalgin och eskapismen trängs i vårt förhållande till städer.
Vi spelar in känslor i stadsmiljöer, ungefär på samma sätt som man kan spela in känslor i låtar. Tio år senare när man hör den där låten igen så minns man, som om man var där, de händelser och känslor som omgav en då. Dofter kan bära glimtar av känslor, i låtar ryms större sammanhang och i stadsmiljöer får hela system av känslor plats. När stadsmiljöer rivs eller byggs om rivs det också i våra minnen. Jag minns Sommaro från de där sommarnätterna när vi cyklade ner för backen och jag var så kär i dig på ett så bitterljuvt sätt. Bygger ni om Sommaro så river ni min bro till de känslorna, och jag blir ensam kvar här i framtiden. Ju äldre städerna blir desto mer människor har personliga kopplingar till vissa platser. Enskilda eller gemensamma känslor och upplevelser knutna dit. Platsers betydelse bygger till stor del på dessa ansamlade kollektiva minnen. Jag tror att det är en viktig del av hur städers själar fungerar.
Det är med städer som med livet. En del går förlorat på ett outhärdligt vis och det är samtidigt förändringen som på något sätt är själva livet.