I pressmaterialet till pjäsen ”Minnesstund”, med premiär på Stockholms stadsteater nu i helgen, berättar dramatikern Alejandro Leiva Wenger om upprinnelsen till pjäsen. Idén till dramat föddes när han hittade ett gammalt vykort utan avsändare, skickat för många år sedan. Hälsningen på kortet var lång och rik på anekdoter. Men Alejandro Leiva Wenger kan än idag inte minnas vem som skulle kunnat ha skickat kortet. Han verkar helt enkelt ha glömt sin vän.
Minnet bedrar oss med andra ord, inte bara genom att vi glömmer, utan också för att vi aldrig säkert kan veta att det vi minns verkligen har hänt såsom vi minns det. ”Det vi minns är inte sällan en blandning av verkliga hågkomster och ren fiktion eller önsketänkande”, konstaterar Alejandro Leiva Wenger.
Minnet, detta så svårfångade fenomen, är och har varit ett av litteraturens stora teman. Åter aktualiserat de senaste tio-femton åren med de starka självbiografiska och autofiktiva trenderna. Man skulle kunna förstå det enorma intresset för en romanserie som Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” som en tendens i en historielös och identitetssökande tid. För vad är den självbiografiska minneslitteraturens yttersta drivkraft om inte att genom minnet sätta in det skrivande jaget i en större historia, finna en fast grund för jaget?
Men kanske är en sådan tolkning att göra det en aning för enkelt för sig. Minnet och dess mysterier tycks snarare vara en evig fråga för den skrivande människan. Vilket egentligen är alldeles naturligt. Ty vad har en författare att skriva om förutom sina erfarenheter, sina minnen? Konst är på många sätt detsamma som gestaltad erfarenhet. Samtidigt kan man fråga sig om det över huvud taget är möjligt att skriva minnen? Var går gränsen mellan det uppdiktade och det erfarna, mellan fantasi och minne? För den gamle notisskrivaren i Torgny Lindgrens mästerverk ”Pölsan” finns ingen sådan gräns. ”Fantasien är mitt minne”, säger han lika enkelt som självklart. När Torgny Lindgren själv några år senare skriver sina ”Minnen” inleder han med att konstatera att han i själva verket inte har några minnen. Till sin förläggare säger han: ”Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. Att nu börja kalla dem för minnen vore pinsamt.”
I litteraturprofessor Suzanne Nalbantians bok ”Memory in Literature” görs ett antal nedslag i olika epoker och författarskaps förhållande till minnet. Ofrånkomlig i sammanhanget är givervis Marcel Proust och hans madeleinekaka. Men minst lika intressant är exempelvis Rousseaus förhållande till minnet, som präglas av just fantasi. Rousseau talar om minnet som en fantasins akt, skapat och hämtat ur känslan.
Rousseaus känslominne ekar av romantikens känslovurm. Och för romantikerna var minnet i första hand ett andligt eller själsligt fenomen, något ur tiden att bära med sig in i evigheten. Platsen, i synnerhet naturen, var viktig för romantikernas förhållande till minnet. Naturen var så att säga minnets spelplats. Diktaren Alphonse de Lamartine menar att man endast kan förstå en känsla på den plats där känslan uppstått. Men för romantikern kan minnet också fiskas upp ur själens djupa brunnar genom noggrann introspektion. Det handlar då om ett frivilligt minne som inte kräver några sinnliga retningar, alltså närmast motsatsen till Prousts ofrivilliga madeleinekaksminne.
När vi närmar oss diktare från senare hälften av 1800-talet, som Baudelaire och Rimbaud, kan vi se att minne och sinnlighet på allvar börjar kopplas samman. För Baudelaire är minne i allra högsta grad en sinnlig erfarenhet, men till skillnad från Proust handlar det inte sällan om att frivilligt och njutningslystet hänge sig åt sinnena; minne som berusning, fantasi och flykt. Men minnet kan också hos Baudelaire skapa det berömda ”spleen”, det vill säga en känsla av leda och svårmod. Man skulle kunna säga att det i dessa fall handlar om det ångestpräglade bakfylleminnet. Hos Rimbaud däremot är fantasin ett sätt att förlösa minnet, att genom föreställningsförmågan befria sig från ett stagnerat förflutet.
Minnet, kan man alltså konstatera, är för författaren både material och arbetsredskap. Vad litteraturen lär oss är att minne är en kreativ process och att vi alla på sätt och vis är författare när vi med hjälp av det fantasifulla minnet diktar våra egna liv.